Motsatser

Del 9

Jag stirrar på den gråa betong dörren. Mina händer känns lite skakiga liksom mina andetag. Jag tar ett djupt andetag, sedan öppnar jag den sakta och tar ett steg in i det gråa rummet. Alla vänder sig förvånat mot mig, även Ethan och jag vill rygga undan. Men istället står jag kvar, som om mina fötter är gjorda av betong. Ethan går sakta fram till mig och tittar frågande på mig.

"Vad gör du här?"frågar han försiktigt och lägger huvudet på sned. Jag tar ännu ett djupt andetag innan jag svarar honom.

"Du vet igår, när du konstaterade att jag behöver träna på min försvarsteknik? Jag vill lära mig ta hand om mig själv" Inga fler knivar mot strupen. Även om min röst darrar lite så är jag nöjd, över att jag tagit mig hit. Ethan tittar nöjt på mig och ler lite svagt. 

"Så kan du hjälpa mig?" frågar jag honom och ber för att han inte ska svara nej. Eller svara överhuvud taget. Jag studerar alla kring mig, alla är starkt byggda och skulle nog enkelt kunna slå mig medvetslös, alla är skrämmande. Det finns endast en annan tjej i lokalen, hon har långt svart hår uppsatt i en hög toffs och hon stirrar på mig. Jag klarade inte av Rebecca och jämfört med den här tjejen är hon inte ens en myra. Känslan av att jag inte hör hemma här är den starkaste någonsin och jag känner på mig att ännu en attack är påväg, ännu en kniv mot strupen. Men om jag stannar kanske det snart är jag som är kniven. Men passar ett monster med en kniv i handen, kanske kommer det bara skapa mer förödelse? Jag ignorerar den tanken, för även om jag inte vill erkänna det för mig själv så är tanken på att folk ska se upp på mig istället för ner, kanske till och med vara rädda för mig frestande. 

"Ja" jag tittar snabbt upp och ser Ethan stirra ner på mig, med en slags blick jag inte kan beskriva. En impuls får mig att vilja kyssa honom, men jag låtsas inte om den. För jag är väl medveten om att jag hänger på en klippvägg och snart kommer att förlora greppet, om att mina armar krampar. Och jag tänker inte dra ner honom med mig. Istället ger jag honom ett litet snett leende innan jag vänder ryggen till och börjar gå mot dörren. Ivrig över att undkomma de många brännande blickarna jag har på mig, Ethans en av dem. Så fort jag är ute ur rummet och hör dörren stängas bakom mig sätter jag mig med ryggen mot en vägg i närheten. För utmattat för att resa mig upp. Jag gjorde det. Plötsligt känner jag hur någonting blött glider ned för mina kinder. En i taget fortsätter dem komma, falla ljudlöst mot marken. Lyckotårar. 

"Mår du bra?" Jag blinkar snabbt bort de tårar som samlats kring ögonen och vänder mig mot den välkända rösten. Min första tanke när jag ser honom stå där är vacker. Men det är inte tillräckligt för att beskriva honom. Jag tittar på honom ett tag i tystnad medan jag försöker tänka ut ett svar åt honom. Men det finns inget. Hur en oskyldig fråga kan vara så svår att besvara vet jag inte. Det borde egentligen bara krävas tre bokstäver för att svara. Men det ligger så mycket annat bakom de tre bokstäverna. 

"Nej" Min röst är tyst när jag säger det, inte mycket högre än en viskning. Men jag vet att Ethan hörde det, för hans min blir genast lite sorgsnare. Han döljer det dock väl efter någon sekund och det ända som tyder på att det någonsin hänt är hans ögon. Det ljuset som nyss varit där har försvunnit. Jag känner mig nästan ledsen över att veta att det var mitt fel, kanske borde jag ljugit. Jag kollar sakta ned på mina händer, de skakar fortfarande lite. Jag känner hur Ethan sätter sig ned bredvid mig men vågar inte säga någonting mer. Rädd att om jag börjar prata kommer jag inte kunna sluta. Istället sitter jag tyst kvar, med blicken fortfarande ned vänd. Jag hör hans varje andetag bredvid mig. 

"Vill du prata om det?" Ännu en simpel fråga, men den här gången har jag ett svar. Jag vänder blicken upp mot himlen, idag är den inte riktigt lika grå som alltid. Bakom de moln som alltid täcker den kan jag nästan skylta solen, nästan. Jag ger ifrån mig en suck innan jag öppnar munnen och börjar prata. Till en början stammar jag fram orden rädd att han ska börja skratta åt mig när som helst. Men han skrattar inte. Istället sitter han och lyssnar tyst, utan att ställa en ända fråga. Jag fortsätter prata och orden börjar flyta på, det ända jag fokuserar på är att prata. Ett ord i taget, mening efter mening, minut efter minut. När jag når fram till punkten där jag hoppar från taket känner jag hur han drar in andan bredvid mig. Jag förklarar vinden i mitt hår, hur fri jag kände mig sedan smärtan och ångesten. Det känns nästan som om jag är där just nu. Jag kan känna smärtan sprida sig i ryggen, ser framför mig hur det svartnar för ögonen. När jag nämner partyt känner jag hur Ethan slappnar av vid min sida och ler lite. Sedan har jag plötsligt ingenting mer att berätta, inga fler känslor att sätta ord på, mitt huvud känns bara tomt. Det har mörknat kring oss och kylan har börjat krypa fram. Men jag är fortfarande för trött för att resa mig upp, jag vill inte resa mig upp. Istället lutar jag huvudet mot Ethans axel och sluter ögonen. 

Ok så asså jag är officiellt den mest oaktiva användaren någonsin. Men jag orkar inte bry mig så oh well. Hur som helst så är jag sjukt trött på att se Naela som den svaga flickan, så jag tänkte ändra på det. Även om ändringen kommer göras så pass långsamt så att det förhoppningsvis knappt kommer att märkas. Jag vill också påpeka att skälet till att Naela och Ethans vänskap utvecklas så pass fort som den gör beror på att hon aldrig förut haft någon riktig vän, vilket leder till att hon öppnar upp sig för någon som ger henne minsta lilla förtroende. Jag vill också påpeka att jag själv aldrig varit deprimerad så självklart kanske inte allting stämmer ihop med hur det egentligen är att vara deprimerad. Om någon har något problem med det så är det bara att säga till. Så det var egentligen allt. Hoppas att ni uppskattar kapitlet och glöm inte att rösta för det :) Ses snart (hoppas jag)