Motsatser

Del 5

Jag vaknar upp öm i hela kroppen. Överallt har jag rivsår och torkat blod. Minnet av monstret känns svagt men trots det är det som om monstrets ögon sitter inbrända i mig. Så fort jag blundar är dem tillbaka och de kollar på mig med en blick full av hat, en blick full av mord, en blick full av det jag förtjänar. Jag reser mig sakta upp från den hårda, kalla marken. Egentligen vill jag bara ligga kvar men förr eller senare kommer någon hitta mig, och ingen får se mig såhär. Då kommer de hata mig, spotta på mig. De kommer titta på mig som alla andra. Min rygg knakar till och men jag orkar inte bry mig. Jag går sakta hemåt och hoppas på att ingen ska se mig såhär. Egentligen är jag bara lika förstörd som alltid men man ser det tydligare idag. Fast de flesta vet det förmodligen redan, att jag är ett förstört monster. De kanske är därför folk ignorera mig, för att de redan vet. Kanske har jag försökt gömma mig i onödan, gömma mig från monstret som finns inom mig. Jag fortsätter gå och marken är grå och ännu mer grå. Ändå låter jag inte min blick söka sig uppåt. Jag förtjänar inte att få se en vacker himmel. Om helvetet fanns skulle det vara den ända passande platsen för mig, vem vet jag kanske skulle trivas. När jag tillslut når dörren hem öppnar jag den fort och hoppas på att ingen är hemma. Huset är helt knäpptyst och mörkt. Liksom gatan utanför. Ännu är inte klockan mycket och morgontrafiken har inte börjat. Jag tar mig snabbt upp för trappan och snubblar över mina ben ett par gånger, som alltid. När jag kommer in i badrummet kliver jag snabbt in i duschen och sätter på vattnet. De varma vattnet rinner över kroppen och blöter ner kläderna jag har på, men jag orkar inte bry mig. Jag sätter mig ner i hörnet av duschen och låter mina tårar blandas med det rinnande vattnet. Varför jag gråter vet jag inte, det ända jag vet är att tårarna verkar oändliga. Lite som vattnet i en brunn, och kanske är mina tårars brunn min ondska, kanske. Jag tillåter mig inte att blunda, för jag vet att när jag väl gör det kommer de där ögon att komma fram igen. Istället låter jag tårarna fortsätta rinna och stirrar mot den blanka vita väggen framför mig. Jag ger inte ifrån mig några ljud utan tårarna flödar, vem vet min hjärta kanske är så tomt så att det inte finns det någonting mer att säga, inget mer att uttrycka. När alarmet som jag vanligtvis vaknar till ringer stänger jag av vattnet och rummet känns genast mycket kallare. Varje hårstrå på min kropp reser sig och jag reser mig sakta upp, tar av mig de blöta kläderna och sätter på mig en långärmad tröja och ett par enkla byxor. Det torkade blodet är borta för länge sedan och jag ser ut som ett tomt skal, som alltid. Men det spegeln inte visar är monstret, och bara för att spegeln inte visar det betyder det inte att det är inte sant.

* * *

Jag går mot den mörka lokalen. Det är lika grått som alltid både vädret och skolan, och mitt liv. Utanför skolan står ett gäng elever och skrattar ihåligt. Jag har aldrig gillat skratt. Skratt ska visa glädje men oftast är ett skratt lika tomt som mig, bara ett skal. Därför har jag aldrig skrattat, för att skratta är som att prata ett annat språk, och jag har inte lagt ner tiden på att lära mig det. I den lilla rökrutan sitter ett gäng killar samt pojken från igår. Jag kollar ner lite mer än vanligt och skyndar på mina steg. Då går jag in i något, eller snarare någon.

"Se dig för, är du blind eller?" säger en röst med en farligt sockersöt röst, för sockersöt. Jag tittar inte upp utan sitter bara tyst kvar på marken där jag landat. Det ända jag kan tänka på är att jag hoppas på att hon inte fått syn på mina ärr. Marken känns kall mot mina byxor och jag kan nästan känna hur den pulserar, även den väntar på att den ska brista. Det känns som om allt väntar på att brista, eller så är det bara jag. Kanske är min brunn så fylld av tårar att den runnit över, och den fortsätter fylla min kropp. Kanske kommer jag när som helst explodera. Jag kan se det hela framför mig, en hög smäll och sedan en explosion. Tårarna blandas med mina inre organ, och det ända hela av mig som kommer finnas kvar är mitt hjärta, mitt hjärta av sten. Kanske kommer folk skratta sina ihåliga skratt åt de som finns kvar av mig. Eller så kanske de bara ignorerar mig, kanske skulle någon bli arg. Jag skulle trots allt smutsat ner marken, den är ren jämfört med mig, med allt det dumma jag har gjort.

"Så hon är stum också" säger rösten igen och påminner mig om vart jag är och vad jag gjort. Jag sitter fortfarande tyst och vägrar kolla upp, i väntan på att hon ska gå. Men tvärt emot vad dem brukar göra så sätter hon sig ner bredvid mig. Jag kan känna hur hennes pumpande hjärta pumpar ut blod i hennes kropp hennes kropp känns så varm jämfört med min.

"Lämna Ethan ifred" säger hon och den sockersöta rösten är som bortblåst. Hon reser sig upp och går iväg. Jag ryser till av tomheten hennes röst lämnat i mina öron. Allt som hörs är vinden, när den blåser i en ljuvlig melodi. Det vet jag iallafall, den melodin har varit med mig i alla stunder och aldrig lämnat min sida, än. Den blåser svalt i mitt hår och solen tittar fram lite ur de gråa molnen. Till och med i den mörkaste stunden finns det en strimma ljus. Så hade mamma sagt en gång. När jag kom hem helt blå slagen, jag hade självklart skyllt det på att jag ramlat. Mina ben hade varit helt fyllda av blåmärken dagen efter och mamma lät mig inte gå till skolan. Istället bäddade hon ner mig i sängen och satt bredvid mig på kanten i väntan på att jag skulle somna. När jag väl somnat gick hon utan att göra ett ljud ifrån sig. Hon lämnade ryggen till och gick, liksom alla andra.

Sådär ja, det där var det första kapitlet jag skrivit på väldigt länge! Hoppas ni gillade det, det tog mig en del tid att komma fram till. Jag har varit lite i en skriv paus och nu när jag väl är tillbaka så blir man ju positivt överraskad av att vara på plats 99 på topplistan. Så fortsätt att gilla och kommentera så kanske vi kommer ännu högre upp!