Motsatser

Del 3

Mamma hade inte frågat något när jag kommit hem. Hon hade bara sagt ett enkelt hej innan hon fortsatt. Hon hade inte frågat hur det gått, inte hur jag mådde. Hon hade bara sagt hej. Jag har alltid vetat att hon har haft fullt upp med jobbet men trots det sårar den lilla detaljen mig djupt. Kalla mig fjantig. Men mamma är min ända vän, var. Jag har fortfarande inte vant mig vid att inte kalla henne vän. Hon är inte längre min vän, utan bara min mamma. Det är inte längre hennes roll att prata om snygga killar med mig utan nu ska hon bara laga middag. Nu ska hon bara säga hej, aldrig mer eller mindre.

Så där sitter jag nu vid mitt skrivbord och ritar. Jag älskar att rita. I min lögn var jag bäst i klassen på det, vissa såg till och med upp till mig. Deras blickar, fyllda av beundran fyller mitt huvud. Men i samma sekund som jag försöker bli glad av dem utbyts dem av blickar av äckel. Det gick en dag. Sedan hade all värme försvunnit. På en dag hann jag vakna och förvandlas till ett monster, åtminstone i deras ögon. Jag minns det ganska tydligt faktiskt. Hur mycket jag än försöker glömma det minns jag. Jag hade varit så ledsen den dagen. Noah hade kallat mig dåre. Jag fnyser nästan åt mig själv. Han hade bara sagt ett ord och jag hade isolerat mig från världen, med lite hjälp från alla andra. Ingen gjorde något för att hjälpa mig. Om den jag som blivit sårad av att bli kallad dåre hade sätt mig idag undrar jag hur hon skulle reagera. Förmodligen som alla andra, slå ner blicken i marken och sedan när jag gått förbi börja viska. Sedan skratta. Det hela är ganska komiskt. Jag hade alltid sätt en flicka i bakgrunden då. Hon påminner lite om den jag nu blivit. Jag hade alltid stått och sätt på när andra kallat henne fula ord. Jag hade stått och sätt på utan att ingripa, med tron att det aldrig skulle bli jag. Men så fel jag hade. Nu är det istället jag som är den där flickan. Jag minns tydligt när jag fick höra att hon tagit självmord. Det var då idéen från början togs upp i min hjärna. Av någon anledning hade hon varit som ett hopp för mig och när hon gav upp gjorde jag detsamma. Jag återgår till att rita. Pennan sveper mjukt över pappret och bildar vackra linjer som i sin tur får ihop bilden till en helhet. När bilden äntligen är klar vänder jag den mot lampan och studerar den. Sedan låter jag pennan glida över tomrummet i högra hörnet och bilda ett ensamt streck, för att symbolisera mig. Men jag suddar snabbt ut det. Strecket ser alldeles för rakt och stark ut. Istället gör jag en liten prick. Plötsligt plingar min mobil till. Jag rotar upp den ur den gamla lådan för att se vem som nu hittat mitt nummer, för att skriva något taskigt ord. Jag använder oftast inte min mobil då alla bara skickar massa taskiga kommentarer till mig. En gång i tiden hade jag Instagram, tro det eller ej. Men efter ett tag fylldes allt med hat. Ett tag brukade jag ligga uppe och läsa allt, i tron om att det var mig det var fel på. Tillslut orkade jag inte med alla ord och meningar som alltid var fyllda med hat, mot mig. Så jag lade undan mobilen, och när vi flyttade hamnade den förmodligen här i lådan tillsammans med allt annat skit. Min blick dras till mobilen i ett försök att analysera hur hemsk meddelandet kommer att vara.

Vill du hänga med på fest? står det. Jag blir nästan helt överrumplad, ingen svordom, ingen taskig kommentar. Bara en enkel fråga. Det måste vara någon som retas med mig. Vem annars skulle skriva till ett monster, vem skulle bjuda ett monster på en fest? Jag överväger att svara men stoppar mig själv. Oavsett hur jag svarar kommer det bara orsaka mer problem. Istället stoppar jag ännu en gång undan mobilen och går och lägger mig på sängen. Sedan slocknar det för ögonen på mig.

Jag vaknar av att det dunsar till, om och om igen. Det måste vara någon fest eller något tänker jag och ska precis somna om när en hög duns avbryter allt. Och dunsen är inte på nån fest längre bort utan vid mitt fönster. Mitt fönster. Jag är snabbt uppe på fötterna och framme vid fönstret orolig över om det är någon som försöker göra inbrott. Men nere vid marken står inte någon man med en luva och en pistol utan pojken från klassen. Och han står inte med en pistol i handen utan en sten, i samma storlek som en hand ungefär. Jag öppnar försiktigt fönstret rädd över att han kanske ska kasta stenen på mig. Men han ser inte ut att planera att göra något sådant så jag ställer fönstret på vid gavel, fortfarande på min vakt.