Motsatser

Del 2

Jag hör viskningarna runt om kring mig. De är tysta som vinden, och de går aldrig att komma ifrån. Den tränger sig in i alla vrår och lämnar en aldrig ifred, aldrig. Viskningarna börjar så fort läraren ber mig komma upp och presentera mig. Jag gör mitt bästa för att se glad och snäll ut då jag vet hur det är. Det tar cirka 2,5 sekunder innan en människa fått sitt första intryck av mig. Men dock släpper jag masken så fort läraren öppnar munnen.

"Vart kommer du ifrån?" frågar han och där står jag. Helt fast frusen. Min mun vägrar öppna sig och jag antar att det sabbar alla mina chanser till att få vänner. En tjej längre bak i klassrummet skrattar till. Hon får en mördande blick från läraren men låtsas inte om det. Det syns på långt håll att hon inte vill vara här. Och att hon är fel person för mig att vara med. Det bara skriker trubbel om henne. Hon liknar Rebecka lite. Hon har en lite för kort kjol, förmodligen för att imponera på någon kille. Jag måste nästan påminna mig själv om att inte springa iväg. Det är oftast hos folk som hon skvallret börjar, började. Jag ska precis gå och sätta mig igen men just då kommer en kille in i klassrummet. Så fort dörren öppnas blåser rökig luft in och jag hostar till, vilket får pojkens blick att vandra till mig. Han studerar mig sakta och jag kommer på mig själv med att dra ner armarna lite extra. Först när jag kontrollerat att ärren inte syns tillåter jag mig att studera honom. Han har sandblott hår och starka käkben. Förmodligen ett hemskt temperament och riktigt dåliga vanor också. Varför det alltid blir dem som har utseendet på sin sida som blir riktiga idioter är fortfarande ett mysterium för mig. Jag kommer på mig att stirra på honom och vänder snabbt bort blicken innan jag går och sätter mig lite längre bak i klassrummet. Jag tittar försiktigt upp ifrån platsen och inser att pojken sätter sig bredvid mig, såklart. Hans blåa ögon studerar mig och jag är nära att fräsa åt honom. Men jag inser att det är lönlöst, han kommer ändå inte vara intresserad när han får reda på min bakgrund. Och förr eller senare kommer den fram, hur mycket jag än försöker hindra det. Jag försöker fokusera på lektionen men pojkens blick på mig hela tiden gör det svårt. Tillslut ger jag upp och bestämmer mig för att studera eleverna i klassrummet. Flickan som skrattat åt mig ger mig då och då mördande blickar. Jag är nära att springa ut i klassrummet, bort från dem. Men jag vet att de bara skulle dra ännu mer uppmärksamhet till mig. Och uppmärksamhet är det jag ska undvika. Så istället kryper jag ihop lite extra och hoppas att hon ska sluta, vilket hon inte gör. Då inser jag att det kanske är pojken hon är intresserad av. Efter vad som känns som en evighet ringer det ut och jag reser mig upp. Jag ska precis gå förbi pojkens stol då han skjuter ut den och blockerar vägen ut för mig.

"Kan du vara snäll och flytta på dig" säger jag lågt, nästan som en viskning. Jag minns vad som hände förra gången och jag ska inte göra samma misstag, inte igen. Att vara uppkäftig mot pojkar som honom kommer bara leda till att han blir mer intresserad. Så när han vägrar flytta sätter jag mig tålmodigt ner igen och väntar, insjunken i mina tankar. Jag minns hur Noah var. Han var till en början så trevlig mot mig, men på en dag utbyttes blicken från glad till äcklad. Av mig, av monstret han måste sätt. Jag undrar om jag också skulle bli äcklad om jag såg mig själv som det monster dem ser. Förmodligen inte. Jag är van. Alla andra monsterna runt omkring mig har jag vant mig vid. Och jag antar att jag bara skulle se ut som ännu ett av dem. Att alla valde att hoppa på just mig förstår jag inte, jag grubblar ofta om det. Du tänker mycket minns jag att Noah brukade säga, innan han såg mig som det monster jag är och alltid kommer vara. Då trodde jag han menade att det var bra att jag tänker mycket, men jag tror han menade att det var dåligt. Jag tror jag då var indragen i min lögn. Då och då känner jag mig som en fågel utan vingar. Jag har alltid önskat att jag kunnat flyga. Jag är så insjunken i mina tankar att jag inte märker att pojken går, och lämnar mig ensam. Kanske såg han mina ärr. 

Oron kommer som ett slag i magen. Den kommer utan förvarning och jag börjar andas snabbare. Mina ögon tåras och jag försöker förgäves blinka bort dem. Jag försöker få mig själv att inte brista. Du kommer göra bort dig, alla kommer hata dig tänker jag för att stoppa tårarna men det gör snarare att de rinner fortare. Tankarna kommer ännu en gång krypande, som spindlar uppför min ryggrad. De bär med sig alla ord. 

Tjock. 

Idiot. 

Misslyckad. 

Psykfall.

Det känns som om det brinner i mina ben, som om elden sprider sig genom ett nätverk av nerver. Alla samlas vid hjärtat där de gör ett stort hål. Men hjärtat slutar inte jobba, det är hårt och av sten vid det här laget. Hålet är inte tillräckligt stort, än. Mamma brukar säga att det är bra att ha ett hjärta av sten, att det leder till att inget kan krossa det. Men jag tror att det är ännu ett bevis för vilket monster jag är. Jag torkar snabbt tårarna och hoppas att ingen sätt mig. Även om det inte syns fortsätter tårarna rinna inom mig, och de fräter på mig. Förr eller senare vet jag att jag inte kommer hålla, att jag kommer att gå sönder helt. Förr trodde jag att jag nått min max gräns när jag hoppade från taket. Men tydligen inte, tydligen fortsätter tårarna fräta på mig. Orden fortsätter sparka på mig. Och meningarna är värst. De gör allt det kan för att hindra mig. Jag fortsätter hemått och vägrar låta blicken glida upp, rädd för att någon ska se skräcken, ångern och sorgen speglas i mina ögon.

Över 1000 ord yeey! Jag ska i framtiden försöka hålla mig till ungefär 800 men jag hoppas ni orkar ta er igenom detta! Kom ihåg att ni får se allt som händer ur Dellas perspektiv i @Annkan s bok. Och sedan det vanliga, tumma upp, kommentera och visa er uppskattning till både mig och Annkan