Motsatser

Del 6

Jag går sakta in i klassrummet och hoppas på att ingen ska lägga märke till att jag blivit sen. Men tyvärr knarrar dörren till rätt ordentligt när jag öppnar den och allas blickar vänds mot mig samtidigt, som om alla vore en och samma person. Jag kollar upp och ler ett ursäktande leende mot läraren innan jag låter min blick fara runt över klassrummet i jakt på en plats. Den ända lediga platsen är bredvid pojken, Ethan. Jag kollar ner ett tag innan jag går och sätter mig bredvid honom. Under hela lektionen sitter han och försöker få min uppmärksamhet genom att göra allt möjligt, men jag bara kollar ner. Läraren går igenom en massa information om andra världskriget men det ända jag kan fokusera på är Ethan bredvid mig. Jag lägger märke till varje rörelse, och det gör det lite extra svårt att ignorera honom. När lektionen äntligen är slut reser jag mig hastigt upp och går ut ur klassrummet. 

Jag går fort genom korridoren och försöker att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Dock ryker mina försök när Ethan tar tag i min arm. Jag hoppar snabbt till helt omedveten om att han varit bakom mig.

"Du borde verkligen träna på din försvars teknik" säger han med en snäll röst och kliar sig i nacken. Jag kollar sakta upp men vägrar möta hans blick. När han inte säger någonting mer bestämmer jag mig för att rycka till mig min hand innan jag fortsätter min långa tur runt skolans korridorer. 

"Vänta" skriker han högt efter mig, så högt att alla runt om kring oss vänder sig mot oss. Han vet verkligen hur man får mig att känna mig så svag som möjligt tänker jag medan jag försöker göra mig så liten som möjligt. Jag kollar snabbt upp och möter hans blick. Sakta lägger jag huvudet på sned och tittar på honom, om han får säga det får han säga det fort. Jag väntar på att han ska säga någonting taskigt, kanske har han sett mitt verkliga monster. Men istället tar han ett steg närmare.

"Vill du gå ut med mig" säger han högt, högt. Så att alla hör det och jag vill bara bort. Han ger mig inget annat val än att nicka så jag gör det innan jag snabbt rusar ut ur skolan, jag orkar inte med lektioner idag ändå.

"Jag hämtar dig klockan åtta" hör jag hur han skriker mot mig men låtsas inte om det utan fortsätter rusa hemåt. På min väg ut ur skolan möter min blick personen jag minst vill möta, tjejen. Hon tittar på mig med en så hatfull blick att hennes ögon verkar svarta. Jag fortsätter springa men känner hur hennes blick bränner i min nacke. Jag kan bara tänka på hur mycket hon påminner om Rebecca, tjejen som avslöjade mitt sanna monster. Jag snubblar nästan på mina ben men fortsätter springa hemåt. Jag har inte bett om något om det här, varför skulle det just vara jag som blev den onda? Jag undrar hur det skulle kännas att vara som alla andra, att fortsätta drömma för alltid, att leva i samma slags dimma som dem. Kanske skulle det vara skönt, att slippa alla brännande blickar och hemskt onda tankar. Att slippa monsterna som för alltid förföljer mig, som spanar ut på mig ur skuggorna. Jag undrar om de någonsin kommer lämna mig ensam. En vanlig människa kanske skulle tycka det var skönt att alltid ha något med sig, monster eller inte. Men monsterna fyller inte mitt tomrum, utan utvidgar det. Som mamma sa, jag behöver umgås med fler människor. Men om jag gör det kanske jag förgiftar dem med mina hemska tankar, med mitt inre monster. Jag är som en sjukdom, en smitta som man borde utrota. Men jag är trött på att vara den där smittan. 

Så fort jag kommer hem slänger jag mig på soffan och bara stirrar upp på mitt helt vita tak, låter tankarna flöda. 

Sådär ja, då var det här kapitlet ute. Det är lite kortare än vanligt men jag hade bortom med att publicera så det blev helt enkelt såhär! Glöm inte att fortsätta gilla och kommentera så kommer det snart ett nytt kapitel!