Motsatser

Del 4

Flickan ser riktigt arg ut, rasande faktiskt. Hon stirrar på mig och jag känner ännu en gång kniven mot strupen, men jag låter inte attacken ta över utan springer istället in i skogen. Jag flyr med svansen mellan benen. Att jag överhuvud taget såg in i hans ögon var dumt, kanske såg han någon av de alla lögnerna jag sagt, eller kanske såg han mitt sanna monster. Jag fortsätter springa inåt i skogen, bort från allt. Mina ögon ät blöta och då och då rinner en droppe ner över hakan, innan den lämnar mig. När den lämnat mig gör varje droppe sedan ett märke på jorden, jag lämnar ett spår av tårar efter mig. Jag borde inte gråta över något såhär töntigt men jag kan inte hålla tårarna inom mig, de behöver komma ut. Jag snubblar då och då till på en rot men det hindrar mig inte utan jag fortsätter framåt, flyr från mig själv. Det här är fel, hela jag är fel. Jag har gjort misstag innan men det här misstaget känns som droppen, droppen som går glaset att rinna över. Värst av allt är vetskapen om att jag inte skulle kollat bort om det inte varit för flickan. Jag borde tacka henne. Det känns som om jag faller mot jorden i 100000 km/h, som om jag inte har något för att dämpa fallet. Det ända jag gör är att tappa kontrollen, jag har förmodligen tappat den för länge sedan. Och om det inte varit för flickan skulle det förmodligen gå ännu fortare. Jag är trasig. Det är bara att inse det. Jag är såpass trasig att det inte går att limma ihop resterna av mig. Jag är som en spegel, och istället för att bara inse det och plocka upp skärvorna som blivit kvar kämpar jag vidare och låter andra skära sig på mig. Men i slutändan är det bara jag som blir blodig, jag som dränks. Jag borde inte låta folk skära sig på mig längre. Jag stannar till, helt andfådd. Jag sätter mig sakta ned på marken och blundar. Vinden blåser på träden och det hela ger ifrån sig ett vackert ljud. Jag kommer sakna det, men det borde jag inte. Mina tårar fortsätter rinna över mina kinder, nu mycket tätare än innan. Jag öppnar ögonen och stirrar upp mot stjärnorna, kanske är det där jag hamnar? Jag kanske får sitta där i all oändlighet och se hur livet här fortsätter utan mig, hur de som känt mig går vidare. Jag stirrar blint på stjärnorna, låter lukten av skogen omsluta mig, som ett mjukt täcke. 

Det är då jag ser det. I Kanten av mitt synfält ser jag 2 ögon, de är skarpt gröna och lyser starkt. Först bara stirrar de på mig och väntar innan de tar sig fram ur skogens mörker och börjar jaga mig. Jag reser mig tvärt upp, monstret kommer mörda mig. Dess ögon brinner av hämndlystenhet, det är nu det händer, det är nu jag får mitt straff. Jag reser mig snabbt upp och börjar springa. Det är så jag hanterar saktet, istället för att ta tag i det, stanna kvar och slåss flyr jag. Monstret är i hälarna på mig och jag kan höra hur det morrar. Skogens känsla av trygghet lämnar min sida och nu är det bara jag och monstret. Jag fortsätter springa, jag ramlar. Men jag är snabbt uppe på fötterna, jag tänker inte låta monstret ta mig. Svetten rinner ifrån mig medan jag springer men jag slutar inte, jag kan inte. Monstrets blick bränner mig, dess morrande spräcker mina öron och ljudet försvinner. Det ända jag hör är monstrets morrande, det är högt. Då och då får jag en sticka i händerna men jag låtsas inte om det. Grenarna skrapar upp mitt ansikte och blod rinner längs mina knän. Men det ända jag bryr mig om är att komma undan monstret. Det är inte äkta brukar alla säga till mig, men det vet jag att det är, jag ser monsterna. De är tydliga, finns i olika former och allt annat. Men en sak har de gemensamma, alla vill mig illa. Alla vill hämnas. Och jag borde låta dem. Det gör ont överallt, men det som gör mest ont är hjärtat, hjärtat som är gjort av sten. Men även hjärtan av sten kan spricka. Och varje monster utvidgar sprickan. Monstren kommer alltid ifatt mig, de är alltid snabbare. Trots det fortsätter jag alltid springa. Hela jag skriker, ett tyst skrik som endast de med ett sprucket hjärta kan höra. Och jag hör det, klart och tydligt. Det hörs nästan tydligare än morrandet, nästan. Då händer det som jag bara väntar på, jag ramlar. Monstret är ikapp mig på nolltid och sedan är det över mig. Det droppar blod från munnen på monstret, dropparna börjar täcka mitt synfält. Blod, alltid blod. Jag försöker förtvivlat vrida mig ut monstrets grepp men det går inte. Jag kan inte röra mig, jag kan knappt ge ifrån mig ett ljud. Monstret drar sina klor över min kind och jag känner hur huden under spricker. Det ända jag känner är smärtan, den tar över alla mina sinnen. Blodet fortsätter droppa, en droppe i taget som blandas med mina tårar. Tillsammans täcker det mitt synfält. En droppe i taget, och snart ser jag inget annat än rött. Jag försöker hela tiden blinka bort det. Men hur mycket jag än blinkar finns det kvar. Jag försöker ta ett lugnt andetag, försöker få bort allt. Men min hjärna vägrar ge med sig, eller så är det mitt hjärta. Tillslut ger munnen med sig och jag ger ifrån mig ett skrik. Jag ryggar nästan undan till ljudet av det, jag låter så svag. Och det är jag, svag och galen. Men det som gjort att jag kunnat lämna ifrån mig skriket försvinner lika fort som det kommit och där ligger jag. Smärtan ilar igenom kroppen, det rör sig tillsammans med blodet, når ut till varje nerv i kroppen. Jag vill ge med mig för smärtan, bara ge upp och sluta andas men det går inte. Andningen ska vara manuell brukar folk säga, men det känns inte alls som om jag gör det manuellt. Hur mycket jag än försöker fortsätter jag andas. Så jag sluter bara ögonen och låtsas inte om smärtan. Jag bildar ett djur i huvudet, en magnifik häst med gyllenbrun man. Den glittrar som guld i solsken och är så vacker att den nästan tar andan ur mig. Att bilda något i huvudet är lite som att rita, en linje i taget. Jag skuggar hästen, får den att se mer magisk ut än vad jag tror är möjligt. Och med bilden av den vackra hästen i huvudet ger jag upp och låter sömnen ta över, låter monstret göra vad det vill med min kropp. Den är ändå redan så trasig att det inte finns mycket monstret kan göra värre.  

Då var det kapitlet klart! Det blev över 1000 ord och ja helt ok. Jag ska verkligen försöka korta ned kapitlens ytligare men det är sååå svårt xD. Hursomhelst så måste jag gå nu, ska kolla på booktube och njuta med en kopp te. Asså nån annan te beroende här? Jaja fortsätt läs bara och glöm inte att kommentera!