Beskyddaren

Kapitel 1

Jag sprang så fort jag kunde. Hundra meter framför såg jag silhuetten av skogen. Bredvid mig sprang Cody, min varg och bästa vän. Bakom mig hördes tunga steg som blev tystare och tystare ju längre jag sprang. Bra, tänkte jag, vakterna har äntligen börjat bli trötta. Jag visste att väl inne i skogen så skulle jag kunna gömma mig hur lätt som helst, så jag ökade tempot ytterligare. Jag kom in bland de första träden, men fortsatte ändå att springa lite för säkerhets skull. Jag hörde ett sus och såg en pil som kom vinande mellan träden. Miss. Såklart. Den träffade en trädstam ungefär fem meter till vänster om mig och jag skrattade lite. 

De skulle föreställa vakter till en av de mäktigaste lorderna i riket, men de missade måltavlan med fem meter. Inte undra på att det var så lätt att mörda honom, det var bara att gå in, kasta en kniv i honom och sedan gå ut igen. Det blev ju såklart lite uppståndelse när man upptäckte att lord Henry var död, men det var inte svårt att springa ifrån vakterna när de väl upptäckte mig. Det var tur att prinsen inte hade kommit tidigt för sitt besök hos lord Henry, annars hade det varit mycket svårare. 

Plötsligt hördes ett vinande och en pil flög förbi precis över huvudet på mig. Det verkar som att prinsen kom fram ändå, tänkte jag. 

- Kom Cody, sa jag tyst till vargen vid min sida. Vi klättrar upp här. Jag pekade på en stor gran med täta grenar som Cody kunde gömma sig under. Hans bruna päls passade bra som kamouflage i de bruna, mjuka barren på marken. Jag tog tag i en gren och började klättra upp. Jag har alltid haft lätt för att klättra, jag kan komma upp för en nästan helt slät vägg om jag vill. Jag förberedde mig på att sitta stilla en lång stund, för jag visste att när kungens soldater tar tag i en jakt så ger de inte upp i första taget. Jag kände lite på byxfickan.  Bra, jag har lite kakor med mig. Annars hade det blivit ganska jobbigt att sitta här. 

- Hej, sa någon plötsligt under mig.

Jag ryckte till och kollade ner. Nedanför mig stod en man i tjugoårsåldern och tittade upp på mig. Han var klädd i en vit skjorta med guldbrodyr och en lång, vinröd mantel. Så prinsen kom tydligen fram ändå, tänkte jag. Sen kom jag på att jag kanske borde svara också. 

- Hej, säger jag kort som svar. 

Varför ropar han inte på sina vakter? Jag undrar faktiskt lite över det, jag menar om jag var honom skulle jag fly på direkten. Inte för att skryta men jag är ju faktiskt ganska känd för mitt temperament. Och min skicklighet. Eller så tycker han helt enkelt inte att jag är något hot, jag sitter ju trots allt uppe i ett träd och gömmer mig för hans män. 

- Varför sitter du här och trycker? frågar han och ler snett. Hans leende är ganska fint. Det är något med det som gör mig glad.

- Vad tror du? frågar jag fräckt. 

Hoppsan. Det var inte så smart, han är ju prins och ska bli kung en dag. Men sagt är sagt och om han vill döda mig för respektlöshet får han väl försöka. Inte för att han skulle lyckas förstås, det skulle bara vara sorgligt att se så många av hans duktiga män dö. Hans låga skratt tog mig tillbaka till verkligheten. 

- Jag tror att du precis har mördat lord Henry, svarade han med glimten i ögat. Kan du komma ner från trädet så jag kan se vem jag pratar med?

Jag svingade mig snabbt från gren till gren och när jag var ungefär en meter ovanför marken gjorde jag en volt ner och landade på fötter framför prinsen. Vad lång han är, var det första som kom upp i huvudet. Mycket längre än mig. Jag är ändå 170 cm men prinsen var lite mer än ett huvud längre än mig. Jag märkte att jag stirrade och tittade snabbt ner. 

- Hejsan Stormvind, sa han och log. Kul att äntligen få träffa dig i verkligheten. Jag antar att du räddade mitt liv idag, annars hade du inte dödat lord Henry. 

Prins Maximilians perspektiv

Vilken idiot jag är, tänkte jag och kollade på flickan, eller egentligen den unga damen, framför mig. Smart att anklaga henne för att vara en mördare när du står mitt framför henne, den mäktigaste personen i hela kungariket. Och ja, det är sant, hon är till och med mäktigare än kungen själv. Lyckligt vis kunde jag se antydan av ett leende i de vackra, bärnstensfärgade ögonen. 

- Mördare och mördare, sa hon med ett leende. Jag vet inte om jag skulle kalla mig själv för det. Snarare beskyddare, det är en mer passande beskrivning på mitt jobb. 

- Jaså? frågade jag också med ett leende. Jag visste att alla hon dödade var personer som hade planer som var dåliga för riket, så egentligen är det hon som håller riket på fötter och inte min far, men ändå.

- Det ni i slottet får reda på är ju bara de förutsägbara nyheterna, säger hon plötsligt. Men ni har ingen aning om vad jag gör förutom att röja undan folk som inte vill samarbeta.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jaha, det här var första kapitlet då. Det är inte så bra och jag har säkert blandat en miljard olika tempus men vem bryr sig. Det här kanske inte ens blir till en bok, för jag tycker egentligen inte så mycket om att skriva. Men om ni tycker om den (om någon ens läser den) kan ni ju kanske rösta och lämna en liten kommentar med idéer och tankar så jag får veta vad ni tycker. Det här kanske blir en jättekort bok, jag har ingen aning men ja bara rösta och kommentera om ni tycker om den! / MMloverSweden

(och ja jag vet att det här inte har något med MM att göra men för de som älskar dem precis som jag: om ni vill så kan jag kanske skriva en fanfic om dem men då måste ni kommentera det för annars gör jag inte det)