Jag spänner mig och stirrar på klockan som snurrar och snurrar flera varv tills det tar tvärstopp. Klockan står helt still och tyst precis som jag. När jag försöker andas känns det som att nån stryper mig, jag snurrar runt. Inget där och jag andas fritt igen. Jag reser mig tänder lampan och går ut ur rummet, Den långa korridoren känns längre mörkare och mer skrämmade nu när jag är ensam men jag går ändå den lilla biten. Regnet smattrar mot rutorna och det blixtrar där ute, Puh tur att jag inte var ute nu mumlar jag och tittar mot fönstret just som det blixtrar till och hela korrudoren lyses upp. Jag ryggar bakåt och hör tre snabba knackningar. När jag snurrar runt ser jag ett leande ansikte i fönstret men inte ett sånt hej-ska-vi-göra-nåt-vi-kan-va-bästisar leande utan mer ett hej-får-jag-bara-sticka-en-kniv-i-huvet-på-dig leande, jag hinner inte stoppa mig utan skriker rakt ut i tomma intet jag blundar hårt och kollar inte förenn allt runt omkring tystnat, det ända som låter är regnet som långsamt smattrar där utanför. Jag kommer på mis själv med att stå med munnen öppen som nån idiot..
____________________________________________________________________________________
Korridorren kändes om möjligt ännu längre än förut men jag började gå bort från fönstret den konstiga om det nu var en flicka som var utan för fönstret och kom plötsligt på, jag är på andra våningen och det finns ingen balkong här...
