me or her ? | I.M & E.M

10

"Varför tog ni ut honom?"

"Jag måste prata med dig om vad som, är felet med dig"

"Fel?"

"Eller det är inget fel på dig så, men varför du blir såhär"

"Okej, nu förstår jag"

"Du har varit med om väldigt mycket, och du har kommit tillbaka till din depression, igen."

"Är du seriös!? Jag har precis tagit mig ur den!!"

"Du var lite tidig med att blanda in starka känslor i ditt liv igen. Men det verkar som det löst sig"

"Långt ifrån"

"Psykologerna är här varje dag från nio till klockan fyra, du ska få prata med en av de"

"Kan ni ta in Emilio?"

"Inte ä.."

"NU"

"Okej, vi får pratas vid senare."

Marie lämnar rummet och Emilio kommer in.

Han går fram till mig och kliver över det låga "staketet" dom sitter runt min säng innan jag flyttar på mig så han får plats.

"Polisen kommer strax, de vill prata med mig, sedan dig" säger Emilio allvarligt och sekunden efter knackar det på dörren innan den öppnas och två polismän kommer in.

"Emilio Martinez" säger den ene polismannen och nickar mot Emilio som nickar och kliver ur min säng och går ut ur rummet.

Jag vrider mig om och märker att det även ligger en chokladask bakom blommorna från mamma, sen hör jag hur handtaget på dörren åker ned och jag vänder mig om.

Dörren glider sakta upp och ett djupt andetag tas och Ivan kommer in i rummet.

"Evelina!" säger han och går emot mig.

"Du går inte närmare!" säger jag med höjd röst, och han stannar.

"Det var inte meningen att såra dig" säger Ivan och ser på mig, och jag suckar.

"Ivan jag.." säger jag och han kollar upp på mig, och jag ser hur falskt han spelar.

"..tycker att du bara snackar massa bullshit, DU är anledningen till varför jag gråter. Bara för att jag ska förflyttas till psyket, så är jag inte  efterbliven" nästan skriker jag och dörren öppnas igen, och en av poliserna kommer in.

"Ivan Martinez, så bra att du är här. Evelina behöver dig som stöd. Det är viktigt att ha sin pojkvän med sig" säger polisen och jag slutar andas för några sekunder.

"Ivan!?" säger jag och Ivan vänder sig sakta emot mig, och polisen kollar förvånat på mig.

Jag harklar mig, "Vi är långt ifrån tillsammans" säger jag sedan och polisen nickar förstående.

"Ivan, det här är ingen lek! Förstår du ens vad du gjort med mitt liv?" säger jag och tårarna väller ned för mina kinder.

"Du kan dra åt helvete Evelina" skriker Ivan plötsligt och polisen är snabb med att ta tag i honom och hindra honom från att komma fram till mig.

Emilio rusar in i rummet och ställer sig framför min säng, hur han ens vågar, stå upp emot sin bror sådär. Speciellt när han vet vad Ivan är kapabel till.

"Ivan, gå vidare. Det är det bästa för alla, speciellt för Evelina" säger Emilio och jag tar tag i hans hand och han greppar min.

Polisen för ut honom ur rummet och den andra polismannen kommer in istället, och sträcker ut sin högra hand.

"Marcus Karlsson" säger polismannen och jag nickar.

"Skulle du kunna förklara för mig, vem Ivan egentligen är" säger Marcus med extra betoning på egentligen.

"Min värsta mardröm"
^^
Hejsan hoppsan