En riktig jävla klyscha

- 5 - spelet är igång

- Leah -

Jag är just nu ett antal steg ifrån skolan entré, sedan är jag inne och då börjar ett år av ångest, läxor och störande människor. Imorse vaknade jag kanske inte på det bästa sättet, jag hade märken från tangentbordet, som efter ungefär en timme försvann som tur var. Jag fick inte till mitt hår så det ser ut som att jag har en kvast på huvudet. Det är inte många på skolan eftersom att jag här tidigt. Jag missade bussen och fick därför åka med mamma, och eftersom hon inte åker en omväg som bussen kom jag hit lite tidigare än de flesta andra.

När elever börjar komma in genom dörrarna bestämmer jag mig för att gå till mitt skåp. Väl där hänger jag in min jacka och väska. På våran skola får man ha på sig skor inne, vilket jag är väldigt glad för då hela min outfit förstörs om jag tar av mig dem. Jag tycker skorna gör hela outfiten, eftersom att skor är dyrare än vanliga kläder och man oftast använder samma skor varje dag så ser man vad en person har för stil. Strunt samma.

Efter endast ett par minuter ser jag Melissa och Amy komma upp för trappan. "Där är du!" Ropar Amy när hon ser mig vid mitt skåp. Jag stänger skåpet och följer efter dem med blicken, vi hade turen att våra skåp hamnade nära varandras. "Ja, jag missade bussen och fick skjuts att mamma." Säger jag medan de stoppar in sina saker i sin a skåp. När de är klara går vi in till klassrummet, kommer man dit tidigt får man bra platser, det finns endast ett bord som har plats för tre personer, så vill man ha det så får man skymda sig.
Efter ett antal minuter börjar lektionen och elever kommer in i sista minut. Några av eleverna som kommer in är Theo, Philip och Jakob, vad de andra heter som är med dem vet jag inte, men jag vet att även att jag inte vill veta. De sätter sig allra längst bak i klassrummet och väsnas. Hur man kan vara så respektlös mot en lärare vet jag inte, men det är inte mitt jobb att veta det heller för den delen. Jag vänder mig om mot dem och ger dem en menande blick, att de ska sluta upp med vad de gör. "Leah, hej!" Ropar Theo över hela klassrummet. Våran lärare Catherine vänder sig om och bitchblickar Theo, rätt åt honom. Jag vänder mig tillbaka mot stolen, i sista sekund ser jag ett leende från honom. De vita tänderna som nästan blänker mot ljuset från den, nästan trasiga, lampan i taket. Jag kan inte hålla inne mitt leende, och jag känner hur de pirrar till i magen. Leah, vad håller du på med, han är en fuckboy, inte värd att spendera tid på, kom ihåg det.
"Varför ler du då?" Frågar Amy, som antagligen har sett mitt leende.
"Va?" Frågar jag och ser frågande på henne, även om jag hörde vad hon sa.
"Varför ler du, frågade jag." Säger hon igen och lägger till ett skratt på slutet.
"Inget, jag ler inte." Säger jag och försöker gömma mitt leende bakom boken jag håller i.
"Mm, säkert." Säger Amy och ger Melissa en blick som jag vet precis vad den menar. Båda såg att jag log, och nu när jag vet att jag inte ska le, så ler jag bara mer än innan.
"Jag ler inte!" Säger, en aning för högt, alla blickar vänds mot mig, och nu är det min tur att skylla mig själv. Även Catherine vänder sig mot mig, och i ögonvrån ser jag ett stort leende på Theos läppar. Jag rodnar och vänder ner huvudet mot bänken och låtsas som ingenting.

Efter lektionen riktar jag mina steg mot mitt skåp, och väl där lägger jag in böckerna. Jag stänger skåpet igen och på andra sidan korridoren ser jag tre tjejer. Viola, Mona och Sarah. Man skulle kunna säga att de är Odenskolans egna meangirls, och att Viola är skolans egna Regina George, men det finns en detalj. De är inte uppskattade utav resten av eleverna.

De alla riktar sina steg mot mig, där går de i sina urringade linnen och korta kjolar, om jag inte hade hatat dem hade jag erkänt att de har riktigt fina kläder. Själv står jag här i mina svarta shorts och mitt röda basketlinne.
"Hej Leah!" Säger Viola med ett fejkat leende och jag kan inte annat än hata henne mer än innan.
"Bara sluta upp med att vara en plastic."
"Leah, jag visste inte att du kände Theo!" Ler Viola och ignorerar det jag precis yttrade.
"Vi är grannar." Säger jag till henne som att det var uppenbart, som att alla visste. Nu när jag tänker på det så tror jag inte någon mer än de killarna, som jag trodde gick i C, men tydligen var i våran klass, vet om det.
"Då antar jag att vi kommer se varandra en hel del nu i framtiden." Säger Viola med ett, om möjligt, bredare fejkleende.
Jag börjar bara skratta åt henne, hon tror hon har en chans, med Theo. Aldrig.
"Vad skrattar du åt?" Frågar hon och nu är hennes leende inte lika brett.
"Som om du skulle ha en chans med Theo, han vet bättre än att vara med dig!" Säger jag, det sista med ett tonfall som inte var menat att bli så högt som de blev.
"Som om du skulle ha chans själv då!" Ropar hon i samma tonfall som mig.
"Större än dig iallafall!"
Alla blickar vänds mot oss, och jag känner hur de bränner in i mig, jag är inte van vid att få uppmärksamhet.
Jag vänder blicken mot skåpet igen och gömmer mig bakom dörren. Jag tar ut min dator från skåpet, och vänder sedan långsamt tillbaka min blick.
"Är det ett vad?" Frågar Viola, denna gången lite lägre en tidigare. Jag vänder blicken runt om i korridoren, ingen lyssnar. Vill jag verkligen spela med Theos känslor? Allt. Allt för att se se Viola lida.
"Det kan du ge din fan på." Säger jag, och vi utger blickar som visar att spelet är igång. Jag stänger skåpet och går iväg.

~~~

När jag väl kommer hem från skolan är klockan redan 5, så jag bestämmer mig för att duscha med tanke på att jag svettas en del från en varm dag i skolan. Duschen är kall och vattnet rinner ner för min kropp. Efter en stund vrider jag om kranen och vattnet som rinner ner är nu varmt.
Efter ungefär en halvtimme av duschande och avgörande om jag ska dra mig ur duschen eller inte, så är jag äntligen ute.
Jag drar på mig ett par shorts och ett linne, sedan tar jag mina hörlurar och sätter in dem i mobilen. Jag startar en bra lista och går ut på balkongen. Jag nynnar lite till låten som spelas. Ju längre in i låten jag kommer ju högre sjunger jag. När jag slutligen är i refrängen tar jag i från botten och sjunger allt jag har, så bra skulle jag inte säga att jag sjunger.

Jag vänder blicken mot balkongen bredvid min och där ser jag Theo, Philip, Jakob och flera andra killar i deras grupp. Hur lärde de känna varandra. De alla skrattar åt min entuasiasm och mitt låtval. Jag känner hur mina kinder hettar och hur jag bara vill sjunka genom marken. Philip biter sig i läppen och synar mig nerifrån och upp. Jag försöker täcka mig själv på ett smidigt sätt, men det lyckas jag inte bra med. Theo nickar till mig och jag nickar tillbaka.

Spelet är igång. Jag tänker inte låta Viola vinna det här över mig, jag ska vinna. Det är en sak som är säker.

And that's the end of this chapter. Hoppas ni gillar boken, kommentera gärna. Även om det handlar om att ni uppskattar boken eller om ni vill ge mig kritik. Jag kommer ju inte bli bättre om jag inte vet att jag gör fel. Aja, tack för att ni läser.