En riktig jävla klyscha

- 9 - Vi skickar en ambulans

...
(Kapitlet kan innehålla grovt innehåll för en del, vill ni inte läsa om blod så skippa detta kapitel och läs nästa kapitel direkt, där förklarar jag vad som hände i detta kapitel och ni behöver inte läsa om blod.)

- Leah -
Mina skor skrapas mot marken jag går på, asfalten gör små märken i skorna.
Theo har inte varit i skolan på en vecka,  det är fredag och han har inte kommit på en enda lektion, inte ens bilden, den enda lektionen han har 0% frånvaro ifrån. Jag har inte sett honom i trapphuset, på gatan, hemma hos sig. Vart har han varit? Jag går upp för trappan och ska precis gå in genom dörren när Ulrika, Theos mamma kommer ut ur sin lägenhet. Vi har träffats, några gånger, när vi har mött varandra i trapphuset. Hon har varit hemma hos oss också, ätet middag hos oss, men aldrig med Theo.

"Hej." Jag ler stort mot henne. Hon besvarar mitt leende, men hon ser inte glad ut, något bekymrar henne.

"Hej, är skolan redan slut?" Jag nickar mot henne.

"Vi slutade tidigt idag, våran lärare var sjuk så vi fick ställa in sista lektionen." Hon kollar på klockan på sin arm, hon ser stressad ut. "Är Theo sjuk?" Jag tar av min ryggsäck och drar ut nyckeln från den.

Hon fastnar med blicken bakom mig, jag vänder mig om för att se vad hon tittar på men det är ingenting där. Bara en vit-ish, nästan gul, tegelvägg där. Hon blinkar några gånger sedan kollar hon på mig igen. "Öhh, nej, han är bara hos sin pappa den här veckan. Han kommer nog tillbaka på söndag, ska du se."

"Nog? Du vet inte när han kommer hem?" Jag pratar lågt, jag försöker inte såra henne. Jag ser tydligt att något sårar henne, något om Theo. Hon är alltid glad när hon är med honom, och jag vet att hon älskar honom.

"Nej, han har inte sett sin pappa på ett tag, så jag vet inte om han kommer på söndag. Han kanske vill stanna längre." Hon tar upp sin telefon och ett leende sprids på hennes läppar. Ett riktigt leende. "Jag ska faktiskt träffa honom senare." Hennes ögon glittrar och hon stammar inte fram orden längre.

"Okej, hälsa från mig, och säg att jag vill att han ska svara på mina sms." Hon nickar och skyndar sig ner för trappan. Jag stoppar in nyckeln i låset men ser sedan att dörren är upplåst, den är i vanliga fall aldrig upplåst.
Jag kommer in och ser blod på golvet, små röda fläckar som leder bort mot sovrummen. Jag kollar på köksbänken och ser en kniv, en blodig kniv. Jag slänger av mig min ryggsäck och följer efter blodfläckarna. Snälla säg inte att det är mamma. Snälla säg inte att pappa har skadat henne. Fläckarna fortsätter in bakom en dörr. En sovrumsdörr. Liams sovrumsdörr. Jag sliter upp dörren och det är helt mörkt i rummet, persiennerna är nerdragna och lampan är släckt. Jag tänder lampan och ser Liam i sin säng, med täcket över sig. Alla möjliga känslor forsar igenom mig.
Jag ser blodet på golvet, blodet i sängen. Jag springer fram till Liam och drar bort täcket från honom. Hans armar är blodiga och.. och han har skärt sig själv. Kniven. Han har skärt sina armar, de är blodiga. Orden de är blodiga ekar i mitt huvud om, och om, och om igen, flera gånger om. Jag står där, chockad och jag rör mig inte på minst fem minuter. Men vettet samlas i mitt huvud. Jag slänger av allt täcke från honom och hoppar upp i sängen, jag klappar till honom lätt i ansiktet. Han är medvetslös, men hans hjärta slår, han lever, lättnaden susar genom kroppen. Jag klappar till honom igen, men han vaknar inte. Jag drar upp telefonen ur bakfickan och slår in 112. Vad ska jag säga? Jag hinner inte tänka klart.

"Du har kommit till SOS-larmcentral, vad kan jag stå till tjänst med?" En mörk röst svarar i telefonen och jag får genast panik. Jag tar tag i Liams arm och min hand blir genast blodig. Han är iskall.