Princess up my ass

6 ~ Everyone around me keeps dying

Jag hittar inte Alayah.

Efter min träning hade någon ringt henne, och hon gick iväg, och efter det har hon inte kommit tillbaka. Och det har gått flera timmar, och det är sent på kvällen nu.

Det är inte direkt så att jag bryr mig mer om henne än någon annan, det är ju liksom bara att hon är min rumskompis. Annars hade jag inte brytt mig. Tror jag.

Jag hade inte hennes nummer heller, och hon svarar inte när Caroline ringer.

Nått kanske har hänt.

Alayahs perspektiv

"You're not allowed to die" sa jag gråtandes medans jag tog tag i hennes händer. "I'm.....sorry... honey" fick hon fram, och man hörde att hon knappt kunde andas.

Hon hade varit med i en bilolycka. Den ENDA personen jag har kvar.

Min pappa, mamma, lillasyster, lillebror, mormor och morfar, farmor och farfar, morbror, morbror, faster, kusin, min bästavän och hennes mamma har alla dött. Det började med att min pappa dog när jag var 8, och sedan dess har 14 personer dött, på 9 år.

Och min fostermamma, den enda jag har kvar, kommer nu dö närsomhelst.

Enligt doktorn så kommer hon inte överleva natten.

Jag kunde knappt andas för att jag grät så mycket. "Just promise... me... you'll.... keep fighting" sa hon och pussade mina händer.

"No, please no, I need you to fight with me" sa jag och hon öppnade sakta munnen för att säga någonting innan hennes ögon sakta slöts igen och hennes huvud sakta vändes åt sidan och maskinen började pipa.

"No" mumlade jag och slutade gråta. "Nonononono" fortsatte jag medans jag med lite vidgade ögon tittade på henne.

Det sprang in flera stycken i rummet och en la en arm om mig och vände på mig och började gå ut. Jag kunde inte uppfatta vad hon sa, och jag kände mig helt tom.

***

Tylers perspektiv

Jag satt just nu inne på rummet. Hon var säkert okej, hon kanske bara skulle träffa någon.

Fast jag kunde ändå inte undgå att bli lite orolig. Det är kolsvart ute.

Mer hann jag inte tänka på det innan dörren låstes upp och hon kom in.

Jag ställde mig direkt upp.

"Are you okay? Where have you been?" Sa jag och lät oroligare än vad jag velat. Jag hade liksom suttit och sagt till mig själv att jag inte skulle låta orolig.

Hon mötte min blick, och man kunde tydligt se att hon gråtit. Hon ryckte bara lätt på axlarna och tittade sen bort, och sen började hon gå mot toaletten.

"Hey are you okay?" Sa jag medans jag gick fram och ställde mig framför henne medans jag försökte få ögonkontakt. "Yeah" mumlade hon och bet sig i läppen för att inte gråta, och hon undvek fortfarande ögonkontakt.

"Alayah..." sa jag och la huvudet lite på sned och försökte fortfarande få ögonkontakt.

Vi har bara känt varandra i några dagar, men vi kom överens (typ hahah) direkt, och vi känner ändå varandra väldigt bra.

Och jag gillar henne.

Som en vän såklart.

Ja.

"What's wrong?" Sa jag och man såg verkligen hur hon kämpade för att inte gråta. Tillslut rann en tår ner för hennes kind, och man märkte hur mycket hon hatade det.

Då drog jag in henne i en kram. Och hon började gråta ännu mer. "Why does everyone around me keep dying" sa hon och jag rynkade ögonbrynen medans jag pussade henne i hårbotten.

När hon lugnat ner sig lite drog jag ifrån kramen så att jag såg henne. "What do you mean" sa jag lugnt och då torkade hon bort sina tårar under ögonen och tittade på min bröstkorg och började skratta lite medans hon nästan började gråta igen.

"I ruined your shirt" sa hon och jag log lite. "It's okay" sa jag och hon fortsatte dra med sina händer under ögonen.

Sen tittade hon upp på mig och suckade lätt. "I just don't know what to do anymore" sa hon och jag tittade lite oförstående på henne.

"But you have your mom, and dad, and your siblings" sa jag och då log hon lite och hennes ögon fylldes återigen med tårar.

"That's the thing....... I don't have them. I lied" sa hon och sen satte hon sig på sängen. "They're all dead..." fortsatte hon och nu fattade jag inte så mycket. Dog de nu?

"Did they die now..?" Sa jag lite försiktigt, och då skakade hon på huvudet.

"It started with my dad dying when I was eight, and since then..." hon var tyst en stund och såg ut att tänka, och sen började hon le lite känslolöst för sig själv. "And since then I've lost fifteen of my closest family and friends.......isn't that pathetic? That I, in nine years, have lost all my relatives, my best friend and her mom, and my fostermom?"

"I haven't thought of it like that until now.... when I counted them" sa hon och skakade på huvudet medans hon log lite. Men som med det förra leendet var det inte så glädjefyllt.

"It's really fucking pathetic that I have to count all the people that I've lost" sa hon, mest för sig själv, medans hennes leende sakta försvann.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, allt kom verkligen som en chock.

Hon har verkligen förlorat femton personer, på nio år. Det är helt sjukt.

Jag satte mig ner bredvid henne och tittade rakt fram.

"How did you manage to get through all that" sa jag efter en stund, och då vände hon blicken mot mig och var tyst ett tag.

"I didn't"