Bortom muren {discontinued}

Skogen

Det hade gått det tag nu, hur mycket visste ingen utav oss. Det ända vi gjorde och det ända vi kunde göra var att gå, röra på oss, alltid försöka hitta något vi kunde överleva oss på. Ingen av oss visste var vi var eller hur länge vi hade varit här.
Skogen hade sett så annorlunda ut från staden, man såg inte så mycket av den pågrund av muren men det man såg, såg iallafall annorlunda ut. Skogen såg så dött ut, aldrig kunde jag ha tänkt mig att den var så levande på så många olika sätt. Träden var höga som skyskrapor och växterna växte vilt här och där. Marken under oss försökte diskret få tag på oss men om jag inbillade mig eller inte visste jag inte.
Tillslut nådde hungern och tröttheten oss men jag visste att det var en dålig idé att sova här, mitt ute i skogen, där växterna ville ha tag på oss, äta oss levande, men ändå sa jag åt lilla Luke att ta en tupplur medan jag vaktade. Först fatta han inte varför jag skulle behöva vakta men han gjorde inget motargument och gick och la sig.

Ögonlocket började bli tunga och jag gjorde mitt bästa att hålla mig vaken. Även om Luke sov kunde jag höra hans mage kurra genom sömnen. Suckandes lutade jag mot trädet vi sov under, jag kunde känna hungern börja växa sig inom mig med. En liten blå blomma om vänster till Luke rörde sig långsamt mot honom, först trodde jag att jag bara inbillade mig men när jag såg den lilla blomman växa sig så stort så den kunde svälja hela honom fick jag panik och drog honom hastigt mot mig, på hopp om att blomman skulle veka sig undan, men den fortsatte sig mot oss. Rädslan spred sig inom mig och panikslagen fumlade jag runt efter ett objekt jag kunde skydda oss med. Jag kände något klibbigt om högra handen och kollade ditåt, min hand hade rört en annan läskig växt som hade munnen öppen. Skräckslagen drog jag handen åt mig och kände direkt att den inte funkade som den skulle. Den kändes förlamande. Jag stod snabbt upp på fötterna och bar upp Luke som fortfarande sov. Utan att kolla bak sprang jag så fort jag bara kunde åt motsatta hållet.

Tröttheten och svälten tog kol på mig. Smärtan och krampen med för den delen. Smärtan var obarmhärtig och krampen växte sig större och större innanför min hand. Jag orkade inte längre springa där med Luke i min famn men ändå pressade jag mig själv att fortsätta för jag visste att om vi stannade skulle vi båda dö. Steg för steg tog jag mig igenom skogen, smärtan bankade inom mig och krampen hade gjort min hand förlamad. Som tur så vägde knappt Luke något, även om vi hade jättemycket mat när våra föräldrar fortfarande levde så åt han aldrig ordentligt, han var väldigt smal och spinkig. Hjärtat bultade ju hårdare jag ansträngde mig och pulsen inom mig var hög. Andetagen var hackiga och ojämna medan adrenalinet pumpade på som bara den. Så var det tills jag snubblade och ramlade på marken med Luke i min famn. Innan allt vart svart kunde jag se marken välkomna oss med sina sylvassa tänder. Jag drog åt mig Luke så jag kunde skydda honom så gott det gick. Det var allt jag mindes.

You know the drill
Rösta om ni ser framemot nästa kapitel💝