Bortom muren {discontinued}

Kap. 10

- lova att vad som än händer så tar ni hand om honom? Sa jag och strök honom över håret där han låg och sov.

- Rosé, snälla sluta vara så negativt inställd, allt kommer gå bra ska du veta, sa Mike och hans isblåa ögon gnistrade till i ljuset. Jag sucka och vände mig om mot Luke.

- förlåt men jag och forskning har inte den bästa relationen man kan ha med varandra, sa jag och log sorgset.

- hurså?

Jag vände mig om och mötte hans blick, jag hade inte insett att jag hade sagt för mycket. Jag började bli nervös och tänkte snabbt efter ett bra svar.

- Ehh... sprutor? Ja! Jag hatar sprutor och tanken gör mig bara spyfärdig! Sa jag och höll mig för munnen för att demonstrera hur jag mådde.

- haha, jag förstår, oro dig inte, vi ska försökta undvika sprutorna, sa han och log. Jag besvara hans leende och återgick till att klappa Luke som sov på mina knän. Han köpte det.

(Mikes perspektiv)

Jag insåg redan ganska snabbt att hon försökte dölja något men ville inte pressa henne för svar, jag menar asså, hon behöver inte berätta för mig om hon inte vill men hon får jättegärna göra det. Vi har ju trots allt knappt känt varandra så länge, men ändå önskar jag att hon berättade för mig. Jag sucka och kollade på Rosé som klappade Luke i hennes famn, vad hade hänt i hennes förflutna som hon ville så gärna dölja från mig? Varför vill hon inte berätta för mig? Jag skakade ilsket iväg tankarna, sluta Mike! Hon vill inte dela med sig! Acceptera det! Jag log mot Rosé för att visa att det var dags, hon sucka innan hon böjde sig fram och plantera en kyss på Lukes panna.

- vi ses förhoppningsvis snart, sa Rosé till Luke och jag kunde se hennes kristallblå ögon glimta till i ljuset, grät hon?

- ska vi? Frågade hon och kollade på mig med en ansiktsuttryck jag inte kunde tolka. Jag nickade till svara och vi båda lämnade rummet med en sovandes Luke som inte visste vad som händer runt honom.

( Rosé perspektiv )

Vi började gå ner för trapporna som antagligen ledde till källaren. När vi kom fram stod vi framför ett rum där det stod "labb rum" på dörren. Jag tog ett djupt andetag innan jag följde med Mike in i rummet. Väl inne i rummet såg jag en svart liggandes stol, sånna som tandläkarna brukade ha, ovanför stolen fanns en stor stark strålkastare. Jag svalde hårt innan jag fram till stolen och satte mig ner osäkert. Mike gav mig en pålitlig leende innan han vände sig mot Richard och började diskutera om något.

Jag kollade runt om kring mig i rummet för att se vad det fanns, det fanns väldigt många prylar som jag inte visste vad man använde till så jag lät dem vara, tänker inte ens försöka lista ut vad man dem gör. Jag sucka och luta mig mot ryggstödet stolen hade och kollade rakt framför mig, allt kommer bli bra. Jag log åt tanken på att få krama om Luke igen, det kändes som om det hade gått timmar sedan sist jag såg honom, fast det egentligen knappt kan ha gått 30min. Jag sneglade åt Mikes och Richards håll och såg dem för fullt hålla på med något jag inte ens tänker försöka lista ut. Jag och forskning är sämsta kombinationen någonsin.

Strax så verkade det som om dem var klara med vad det nu var dem höll på med. Richard kom fram till mig och log, jag besvarade leendet. Han böjde sig sedan över mig för att få tag på spaken på andra sidan som han sedan höjde på, detta ledde till att stolen sakta men säkert sänktes. Jag låg nu helt spikrak på den liggandes stolen. Han tryckte på ytligare en knapp vilket fick stolen att höjas på mig. Jag andades djupt och kunde känna att hjärtat började dunka hårdare. Jag kunde känna adrenalinet kicka in. Jag började andas snabbare och snabbare, med andra ord började jag helt enkelt hyperventilera.

- ta det lugnt Rosé, allt kommer bli bra, sa Richard och log innan han la en mask över mitt ansikte. Jag kunde inte låta bli att besvara hans leende, men sedan slog det mig något, tyvärr försvann den tanken lika fort den kom och jag drogs djupt in i en behaglig mörker.

( Mikes perspektiv )

Jag började noga blanda ihop kemikalierna, jag visste att detta inte fick gå fel, en enda ml för mycket utav den ena och allting skulle gå åt skogen. Det är en väldig stor press, ja. Med skakiga händer hällde jag försiktigt i 0,5ml av kvicksilver. Jag pustade lättat ut när jag visste att detta innebar att jag var klar med att blanda ihop kemikalierna men o andra sidan var jag inte så lättad för detta skulle in i Rosés kropp och om den minsta lilla överdos skulle ha hänt skulle allt detta vara förgäves och jag kunde inte ens föreställa mig Lukes reaktion om det blir fel.

Richard kom upp till mig och la hans hand på mig axel. Jag kollade på honom och han nickade pålitligt åt mig för att vissa att han litade på mig tillräckligt mycket för att göra det här. Vi båda vände oss om mot Rosé som låg på sängen omedveten. Jg tog en djup andetag och kollade på Richard som också kollade på Rosé.

- det är nu det gäller pojk, sa Richard och klappade till mig på axeln.

- ja... det är nu det gäller....

Vad tycks? Rösta o kommentera så gör ni på riktigt min dag!🙌🏾💕