Bortom muren {discontinued}

Kap. 4

(Mike⬆️)
Medvetandet kom sakta tillbaka och det samma gjorde smärtan. Jag grymtade till lite lätt och insåg att jag kunde röra på mig igen. Jag öppnade ögonlocket och möttes av en bländande ljus rakt mot mina ögon. Jag kisade mot ljuset och fumlade efter något att släcka den med. Min hand kom emot något och jag tryckte på den, inte så smart. Ett tjutande ljud for igenom rummet och jag drog hastigt mina händer mot mina öron för att hindra det bedövande ljudet att nå dem. Snabba fotsteg hördes och nästa sak jag vet är att det bedövade ljudet hade försvunnit. Lättat pustar jag ut och kollar på personen som stod framför mig. Han hade mörkt fluffigt hår och isblåa ögon som kunde skära sig genom sten. Blicken var mjukt även om hela jag skakade av fasa. Jag lade märke till hans högra arm som var fyllda med tatueringar och jag hann granska några utav dem innan han harklade sig och drog nervöst handen genom håret. Jag svalde och kollade upp mot honom.
- Ehh... är allt bra? Hörde jag han säga osäkert. Min blick var kall och jag visste inte ens om jag kunde lita på den här personen. Jag försökte sätta mig upp men märkte då att min högra hand inte fungerade. Hjärtat bultade och jag kollade skräckslagen på armen som låg framför mig. Den var blå och svullen. Paniken spred sig snabbt inom mig och jag rörde lite på den med min andra hand lite osäkert, ingen känsla. Tårarna brändes innanför mina ögon och jag kände en singel tår, även om jag försökte hindra det, rinna ner längs för min kind. Mannen framför mig satte sig ner bredvid mig och kollade på med sympati. Jag vände mig bort från honom, vägrade se på honom, varför vet jag inte. Han la sin hand på min friska hand och log men jag drog genast åt mig handen och drog mig bort från honom så gott det gick. Han suckade och ställde sig upp framför mig.
- allt kommer bli okej ska du se, sa han och gick ut ur dörren. Det var inte förens nu jag vände min blick mot dörren han nyss gick ut igenom. Jag fällde ännu en tår... och ännu än, och så höll det på tills jag grät floder, den bara forsade ut, jag kunde inte göra något för att stoppa den.

Sänglakan var blöt och så var mina kläder. Hur mycket jag hade gråtit visste inte jag och hur länge det hade pågått var ett mysterium. Jag ställde mig sakta upp ur sängen och höll i sängkanten för att inte falla. När jag kände att jag hade fått en stadig balans släppte jag sakta greppet om sängkanten och ställde mig på egna ben. Jag gick mot dörren för att komma ut härifrån, jag ska till Luke och det finns inget som kan ändra detta. Ännu ett steg framåt så var jag framme. Jg tog tag om dörren och öppnade den men det var inte förrän nu jag märkte att den var låst. Kroppen spred ilska men en liten del av mig spred rädsla, vad ville dem här främlingarna oss och varför involverade mig att vara inlåst i ett rum? Andetagen vart mer häftigare desto mindre rummet vart, den krymptes, jag märkte det. Den ville bli mindre, den ville försvinna med mig inom den. Jag gick bort från väggen men den tycktes följa efter mig. Jag sprang bort från den men möttes då av väggen mittemot. Hjärtat bultade hårdare mot bröstet desto mindre rummet blev och det blev plötsligt väldigt svårt att andas. Väggarna var nu bara några decimeter ifrån mig och jag föll till marken. Jag kunde inte se på när den krymptes, det blev för mycket. Väggarna var nu bara några få centimeter ifrån mig, jag förde handen upp mot mitt öra och höll den för medan jag kollapsade på golvet med fötterna tät intill mig. Jag var nu i fosterläge och hade min fungerade arm för mitt öra medan med andra låg slappt mot marken. Jag blundade hårt med ögonen och vaggade mig själv fram och tillbaka samtidigt som jag sa till mig själv, "allt kommer bli bra", om och om igen. Dörren öppnades och någon sprang in mot mig, men det var försent den hade redan försvunnit med mig inuti den.