Bortom muren {discontinued}

Kap. 11

(Lukes perspektiv)

Jag vände mig om på sängen ytligare en gång men kunde inte förmå mig till att somna om. Jag sparkade grumligt bort täcket och satte mig yrvaket upp på sängen. Jag kollade runt i rummet men det var ganska mörkt så jag såg inte mycket. Jag kände mig efter på sängen för att se vart Rosé var men hon var ingenstans att bli funnen. Jag putade med läppen och började tänka efter vart hon kunde vara. Jag var ganska säker på att hon var just här innan jag somna. Jag gäspade stort innan jag gjorde ett försök till att ta mig ner från sängen.

Jag kollade ner och såg att det var ett lång hopp, aldrig att jag riskerar mitt liv för det. Jag skakade på huvudet och fumlade efter något mjukt och fluffigt. Tillslut fick jag tag på en kudde som jag slängde över sängen. Lifesaver på plats. Jag började sakta backa baklänges så jag kom till kanten. Höll mig desperat i täcket för att inte falla. När jag fortfarande inte nådde marken sucka jag och kolla ner, det var inte så långt kvar, om jag släpper taget nu så kommer jag hamna på kudden som kommer dämpa fallet. Beslutsamt lossar jag på greppet och faller mot marken, dock så var jag inte så bra på att uppskatta saker.

Jag landa med det högt duns vilket fick mig att kolla förvirrat omkring. Bredvid mig såg jag kudden jag skulle ha landat på och sucka. Snart kände jag smärtan som kom från baken och jag gned min hand fram och tillbaka på rumpan för att dämpa smärtan. Jag puta med underläppen innan jag reste mig upp och sprang fram till dörren. Ännu ett hinder?! Jag sucka ännu mer när jag insåg att jag inte nådde handtaget. Jag kollade runt rummet och mina ögon landade direkt på en stol vid fönstret. Jag kollade osäkert på den, borde jag? Rosé kommer bli arg om hon får reda på att jag har använt en stol utan hennes tillåtelse men yolo right?

Jag sprang fram till stolen och börja släpa med mig den, det här var jobbigare än jag hade trot. Jag stoppade halvvägs och kollade runtomkring mig, det här var inte smidigt nog. Mina ögon landade snabbt på ett par klackskor strax under sängen och jag kunde inte låta bli att le åt hur smart jag var.

Jag släppte snabbt stolen och sprang fram till skorna. Tack vare dem kommer jag bli tillräcklig lång för att nå handtaget. Jag släpar med mig dem en bit fram till dörren. Jag släpper sedan skorna framför dörren och börjar med ostadiga steg få på mig dem. Det ända stödet jag har är dörren så vi får hoppas på att den räddar mig.

Jag får på mig ena skon och känner direkt hur mycket längre jag är, dock så är det inte så lätt att hålla balansen. Jag försökte nå överdelen av skon för att bli så lång som möjligt men skorna var helt klart för stora så det gick inte så bra. Jag började med vinglande fot få på mig andra skon. Just som jag höll på att tapp balansen fick jag i mig andra skon. Jag log glatt för mig själv innan jag insåg att jag var tvungen att backa för att kunna öppna dörren. Om jag lyckades ända hit så borde resten inte vara så svårt... eller hur? Jag backade motvilligt undan dörren och släppte taget om det ända stödet jag hade. För varje steg jag tog vinglade jag till så mycket så jag vart tvungen att hålla ut händerna för att inte trilla.

Perfekt, sista steget kvar sen har jag lyckats öppna dörren! Plötsligt hördes ett bristande ljud och jag kände hur den lilla balansen jag hade kontroll över försvann och jag föll till marken utan något skönt som välkomnade mig utom golvet. Bang!

Jag gned sakta mitt huvud med handen och putade med underläppen, aj, det gjorde ont. Dörren öppnade strax upp med ryck och vid dörröppningen såg jag Leyla stå. Jag sken genast upp och sträckte ut händerna. Hon kollade förvirrat runt omkring i rummet innan hon bar mig upp.

- vad hände? Frågade hon och kollade bekymrat på mig.

- Leyla! Skrek jag och krama om henne. Hon småskratta lite lätt innan hon kramade om mig hon med.

Efter en stunds behaglig tystnad bröts den av Leyla.

- vad har hänt här inne Luke? Vad har du gjort? Sa hon och kollade på klackskon som inte längre hade nån klack.

- jag ville komma ut, sa jag och kollade tillbaka på Leyla som nu kollade på mig.

Efter en stunds tystnad bröt vi båda ihop i ett skratt som varade längre än vad vi båda hade förväntat oss.

~~~~~~~~~~~~~~~~~

- så säg mig, först så hoppade du av sängen för att komma ut, sedan använde du klackskorna för att nå dörrhandtaget? Frågade Leyla och småskratta då och då. Jag nickade instämmande samtidigt som jag log. Sen slog det mig.

- oh juste! Jag skulle använda stolen men kom på att Rosé skulle bli arg på mig om jag gjorde det, sa jag och log glatt. Leylas ansiktsuttryck förändrades plötsligt och jag kom just på anledningen till varför jag ville komma ut.

- du förresten... sa jag och kollade på Leyla som nu kollade på mig.

- vet du vart Rosé är? Frågade jag förhoppningsvis på svar. Hon kollade på mig med ett ansiktsuttryck jag inte kunde tyda. Tillslut skakade hon sorgset på huvudet. Jag kände genast mina förhoppningar sjunkas.

- men vet du vad vi kan göra istället? Frågade hon och skakade om mig i hennes famn vilket fick mig att skratta till lite kort. Jag skakade på huvudet och väntade på svaret.

- vi kan leka! Sa Leyla vilket fick mig att skena upp direkt. Jag hoppade upp och ner i hennes händer för att vissa att jag ville ner. Hon släppte ner mig och jag började genast springa.

- sisten dit är ett ruttet ägg! Skrek jag innan jag återigen började springa . Bakom mig kunde jag höra Leyla skratta innan även hon började springa.

Jag ska så vinna!

Så vad tycks om ett kapitel i Lukes perspektiv?? Gilla?? Hata??