Bortom muren {discontinued}

Kap. 8

- ni kan inte göra det! Ni får inte göra det! Sa jag och kände tårarna brännas bakom ögonlocket. Luke kollade förvirrad mellan männen och mig som satt på golvet då han inte förstod vad det var som försiggick, jag däremot förstod kristallklart vad det var som försiggick.

- Rosé, du måste förstå att detta är för ditt eget bästa, sa Richard och kollade medlidande på mig.

- ni kan inte göra så! Utbrast jag och kände tårarna falla nerför min kind. Luke hade nu förstått att vad som än försiggick så gillade jag inte det så han kom upp till mig och krama om mig.

- Rosé... varför gråter du? Frågade han och kollade sorgset på mig samtidigt som han desperat försökte torka bort tårarna som föll nerför min kind.

- om vi inte gör det kommer infektionen i handen sprida sig till resten utav kroppen och då kommer det inte finnas något vi kan göra för att rädda dig! Tänk på Luke Rosé! Var inte självisk! Utbrast Richard och kollade intensivt på mig. Jag snegla ner på Luke som även han grät för att jag grät.

Varför? Varför var detta tvungen att hända mig? Oss?

- n-ni kan inte... fick jag ur mig samtidigt som jag grät hastigt med tårar som forsade nerför mina kinder och andetagen som var hackiga.

Richard kom och satte sig på huk framför mig, så han kom i samma höjd som mig.

- va inte självisk Rosé... du vet att du blir tvungen att göra det, om inte för din skull.... sa han och sin blick mot Luke som grät hysteriskt i min famn.

- så gör det för hans skull. Med det sagt reste han på sig upp och lämnade rummet. Jag sneglade på Mike som stod där förstummad och tog in scenen. Jag kunde inte sluta stoppa gråta för jag visste att jag skulle bli tvungen att göra det, om inte för min skull så måste jag ändå göra det för hans skull. Utan några ord lämnade även Mike oss.

Mikes perspektiv

Jag kunde inte tro mina öron, att han berätta det för henne? Jag hade bett honom om att inte ta upp det inför henne, att inte låta henne få reda på det för jag visste, jag visste att hon skulle reagera så. Jag menar liksom, kan man skylla på henne? Att be henne om tillåtelse till att amputera bort handen är inte lätt. Förbannat gick jag ut ur rummet, på jakt efter Richard.

- Richard stanna! Ropade jag efter honom. Han stannade upp vid slutet av korridoren och väntade in mig. Jag sprang med snabba steg fram till honom.

- jag bad dig att inte ta upp det! Varför gjorde du det? Sa jag lite lätt andfådd, Gud jag måste verkligen träna upp kondisen lite.

- hon har rätt att få veta, det är hennes hand och det är hennes beslut, inget vi kan göra något åt för att ändra. Sa han och fortsatte gå.

- vi kan ju inte bara be henne om tillåtelse för att amputera bort handen?! Richard tänk logiskt! Sa jag samtidigt som jag småsprang efter honom. Han stannade upp och vände sig om mot mig.

- Mike jag tror inte du förstår... växten som bet henne heter anorkdulg, den innehåller anorkgifter som är farligt för vilken människokropp som helst... om vi inte amputerar bort armen inom dem senaste 48 timmarna kommer hon dö Mike, sa Richard och kollade intensivt på mig. Det var inte förrän då jag insåg allvaret i allt detta. Hon riskerar att dö Mike, ta detta på allvar.

- jag har en idé, men den är väldigt riskabelt. Sa jag och kollade på Richard som höjde intresserad på ena ögonbrynet.

- prata på.

(Rosé perspektiv)

Vad skulle jag göra? Dem skulle snart komma tillbaka och då skulle dem förvänta sig ett svar från mig, men jag har inget svar. Jag visste inte vad jag skulle svara. Att amputera bort armen skulle innebära att jag aldrig mera skulle kunna göra något själv, jag skulle bli beroende av någon, någon som alltid blir tvungen att vara där för mig, hjälpa mig, jag skulle aldrig mera kunna ta hand om mig själv.

Luke hade återigen somnat i min famn, han sover mycket nuförtiden men jag antar att det berodde på stressen vi båda hade haft dem senaste 24 timmarna. Om inte för min skull... gör det då för hans skull. Suckandes reste jag mig upp från golvet och bar upp Luke med hjälp av min hand, den friska. Sedan började jag sakta men säkert gå mot rummet jag tidigare befann mig i, eftersom det var den ända stället jag visste om.

Jag la sakta ner honom i sängen och bädda ner honom ordentligt. Sedan gav jag honom en godnatt puss på pannan innan jag suckandes gick ut ur dörren och stängde igen den. Jg sneglade ner på min hand som var inlindad i bandage. Genom bandagen kunde man se den svullna blå handen som var avdomnad. För honom.

Jag kollade framför mig och såg dörren där det stod "Office" på, jag tog några djupa andetag innan jag mentalt förberedde mig för det göra det jag inte ville göra. För honom. Med säkra steg gick jag framåt men stannade då jag hörde Mike och Richard prata inifrån rummet.

- det är riskabelt men det kan gå, sa, som jag antog var, Richard.

- det måste gå annars.... sa Mike.

- annars blir allt fel och ingen här kommer kunna glömma det som hade hänt. Sa Richard.

- det som kan hända, sa Mike återigen.

Jag vet inte varför deras samtal intresserade mig, kanske berodde det på att detta handlade om mig? Nej, det berodde på att det handlade om mig. Hjärtat bultade hårdare desto mer intensivare jag lyssnade på deras samtal.

- vi får hoppas att det inte händer så, sa Richard och strax därefter hörde jag fotsteg som närmade dörren. Rent panikslagen visste jag inte vad jag skulle göra så jag gjorde det ända jag kunde göra, jag stod kvar.

Strax därefter öppnades dörren och jag kunde se honom förvånad när våra blickar träffades, min kall medan hans förvånad. Strax därefter dök Mike upp bakom honom, lika förvånad som Richard han själv.

- det är bara att börja förklara...

Nå vad tycks om det här kapitlet?? Vill dem fortfarande gott eller ont?? Vad tycks om Richard och Mike hittills?? Rösta och kommentera💕💝 era kommentarer gör min dag🙌🏾❤️