Bortom muren {discontinued}

Kap. 9

- sätt dig ner först, sa Mike och gestikulerade mot stolen mittemot honom. Jag satte mig ner framför honom utan ett ljud, stämningen i rummet var stel och ingen vågade göra något för att ändra på det. Efter ett tag hörde jag Mike harkla innan han satte sig rakt upp i stolen.

- är du säker på det här? Frågade han generöst och kollade noga på mig. Jag nicka med huvudet och väntade på förklaringen igen.

- så... sa han och sneglade på Richard som nickade åt honom att fortsätta. Mike sucka innan han fortsatte.

- istället för att amputera bort handen kunde vi "göra om" den. Sa Mike för andra gången.

- så jag hade inte hört fel asså? Ni är verkligen galna? Hur ska det gå till! Frågade jag och slog ut med armen. "Är ni kloka eller?"

- det är riskabelt ja, med tanke på att vi bara har 48 timmar att genomföra det här på men det kommer vara värt det om vi lyckas, inte sant? Frågade Mike och höjde på ena ögonbrynet. Jag kollade intensivt på honom, för att se om han verkligen var seriöst eller ifall han bara skämta. Suckandes släppte jag honom med blicken och slappna av på stolen.

- okej, förklara för mig nu igen hur ni hade tänkt er.

- jo, först tar vi bort giftet i armen som säkerligen har spritt sig längre in, sedan reparerar vi dem delarna giftet har förstört. Sa Mike och demonstrerade för mig att ta upp handen vilket jag gjorde. "Som du ser här så har giftet kommit ända in i cellen och förstört cellens cellmembran samt själva cellkärnan, för att kunna fixa det här måste vi återställa ditt DNA som sedan kommer att replikera sig, utifrån det har vi nu två likadana DNA sträng som kan dela på sig. Med hjälp av mRNA molekyler kommer cellen kunna tillverka tillräckligt med aminosyror för att sedan kunna dela på sig och föröka sig. De nya cellerna kommer i sin tur att föröka sig och till slut kommer det bli så många så att du har tillbaka din vanliga hand, som den var från början." Sa han och peka på ett ställe i min hand som helt hade förstörts.

- så... du säger att ni inte kommer amputera bort min hand? Frågade jag osäkert. Han skrattade till lite lätt innan han nickade med huvudet.

- exakt så är det, sa han och log när han såg mitt ansiktsuttryck. Jag kunde inte bärja mig så jag reste mig hastigt upp ur stolen och sprang fram till honom för att sedan kunna omfamna honom. Han kollade förvånad på mig innan han gav in och kramade om mig.

- Tack så mycket! Tack tack tack!! Sa jag innan jag släppte honom och återgick till min plats.

- tyvärr så har vi en "men" i den här situationen också... sa Mike och såg inte alls lika glad ut, vilket inte jag heller gjorde för den delen.

- och vad är "men:et" i detta fall då? Frågade jag osäkert.

- "men" om vi inte hinner processen inom 48 timmar riskerar dem skadade cellerna och giftet att sprida sig tillräckligt långt så att det inte längre går att rädda dig. Dem skadade cellerna innehåller mutationer i ditt DNA vilket gör att det kommer bli en större skada gjord om dem förökar sig. Sa han och kollade om jag hängde med i det hela, allt jag förstod var att jag riskerar mitt liv varken eller jag väljer.

- så du säger att jag antingen kan amputera bort handen och leva mitt liv eller så kan jag låta er experimentera med mig och riskera mitt liv? Frågade jag och kollade noga på hans reaktion. Han öppnade först munnen för att antagligen protestera men sedan stängde han den igen och tänkte igen noga.

- jag skulle inte direkt säga så på det viset men på ett ungefär så är det så det stämmer, ja.

Ja det här gjorde ju valet mycket lättare.

Jag kollade ner på mina händer som rullade på tummarna, vad ska jag göra? Jag vet redan vad mitt svar var men var det den rätta? Jag kan inte riskera att göra ett själviskt beslut, jag gör det för honom. Jag tog ett par djupa andetag igen innan jag beslutsamt kollade upp och mötte hans ögon, dem isblåa ögonen.

-jag gör det.

Har egentligen ingenting att skriva så ja🤷🏾‍♀️
Rösta o kommentera så blir jag glad😚💕
(Sry för sen uppdatering)🙇🏾‍♀️