Bortom muren {discontinued}

Kap. 6

- vad händer?! Är allting okej!?

Jag kunde inte svara honom, allt jag kunde tänka på var vad jag nyss hade vittnat. Vad jag nyss hade gått igenom. Hjärtats bultande hade inte lugnat ner sig, den fortsatte bulta hårdare och hårdare, den bultade så hårt så det gjorde ont, men smärtan var det sista jag tänkte på just nu. Blodet rusade genom min kropp och jag kände att min kropp inte hann med sin egna blodcirkulation. Det var då jag insåg vad det var jag måste göra, jag ville verkligen inte det men jag visste att jag var tvungen, så jag lät dem komma. Inom kort tid kom dem, tårarna började falla sakta men kom sedan snabbare och snabbare och jag visste att jag inte kunde göra något för att kunde stoppa dem, han hade lämnat mig... igen.

Fotsteg närmade mig och jag visste att han var på väg mot mig. Förnedrad vände jag mitt ansikte bort från honom, jag ville inte att nån skulle se mig gråta. Nu när jag tänkte efter så kommer jag själv inte ihåg när jag grät senast. Jag hade lovat mig själv att aldrig gråta sen den dagen, den dagen som förkrossade oss alla i vår familj, jag lovade mig själv då. Aldrig mera gråta. Aldrig mera visa mig svag. För jag visste att jag var svag när jag satt här och grät. Att visa sig själv svag är det västa misstaget man kan göra, folk tar alltid förmån av personer som är svaga.

- hur är det? Sa han och kände på pannan med handen.

Jag ryckte till mig hastigt undan och blängde surt på honom.

- vad tror du, du håller på med?! Utbrast jag och andades häftigt.

Han såg förvånad ut över min reaktion och sneglade osäkert mot dörren.

- är allt som det ska? Frågade han nu mera mildare, varför vet jag inte. Är det inte meningen att han skulle bli arg? Och gå härifrån? Lämna mig ifred?

- vad vill du?! Låt mig vara! Skrek jag återigen. Andetagen vart nu mera hackiga och ojämna, hjärtat bultade hårdare än vad den egentligen borde göra och jag kände blodet rusa genom kroppen snabbare än vad det borde göra. Vad händer? Plötsligt kändes en stingande smärta vid toppen av huvudet, som sakta men säkert spred sig snabbare neråt. Huvudvärk, toppen.

Det gjorde så ont så jag vart tvungen att lägga handen mot huvudet som stöd. Ett stingande stick stack till och jag vart tvungen att andans in luft mellan tänderna för att inte skrika rakt ut.

- Rosé... vad händer? Paniken i hans röst hördes tydligt, något fick mig tro att han visste vad som hände med mig just nu.

- vad vill du mig? Låt mig vara! Varje ord som lämna mina läppar, varje andetag jag andades in gjorde ont, jag andades kraftigare och kraftigare för varje gång. Vänta... hörde jag rätt nu?

- vänta... h-hur visste du vad jag heter? Nervositet var det ända jag såg på hans ansiktsuttryck, men det var inte det jag fokusera mig på, det var mera andetagen och smärtan jag fokusera på. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig själv om att andas.

- AHHH!

Det var mitt skrik ja, huvudet bultade och jag kunde höra blodet rusa genom kroppen från tårna upp till huvudet, jag hörde varenda lilla puls som bultade inom mig, blodets ljud som i sitt hastiga tempo for igenom mig. Adrenalinet pumpade på som bara den och jag kände rädslan växa inom mig.

- Richard! Skynda hit! Skrek han men jag kunde inte längre höra vad dem sa, allt jag hörde var blodet som pumpade inom mig, hjärtslagen som bulta inom mig.

Hastiga fotsteg närmade mig.

- vad händer?!

- jag vet inte! Vi måste göra något nu!!

Plötsligt kände jag två händer som försiktigt försökte pressa ner min kropp mot sängen.

- hon skakar för mycket! Vad ska vi göra?!

- det är en panikattack! Hämta sprutan som nedsöver henne!

- AHHH! Rör mig inte?! Skrek jag rakt ut.

- vad ska vi göra nu?!

- .....

- hämta några värktabletter istället! Och glöm inte pojken!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hela jag vart stum i kroppen, jag kunde inte röra på mig eller prata, allt jag kände var hela min kropp som bultade i samma takt som hjärtat. Vad händer med mig?? Efter en kort stund kunde jag höra ljud igen, den här gången tillhörde rösterna inte till dem okända männen utan till min lilla Luke. Förbryllat försökte jag öppna ögonen och se om jag hade hörde rätt eller inte.

Kom igen Rosé! Öppna ögonen.

Kom igen!!

Ytligare ett försök gjorde jag för att öppna ögonen, trots smärtan som stack till varje gång jag försökte röra på mig.

- Rosé? Rösten var mjuk och förväntansfull. Jag visste att han förväntade sig svar från mig, även om jag bara ville skrik rakt ut och krama om honom kunde jag inte förmå mig till något utav dem ovanstående.

- Rosé..? Samma mjuka röst sa mitt namn igen men den här gången var den inte så förväntansfull.

- hon sover Luke, vi kan komma tillbaka senare och se om hon är vaken då, okej? Rösten tillhörde en tjej, samma röst som jag hade hört tidigare nån gång. Hon får inte ta med sig Luke härifrån! Jag måste träffa honom.

- men... hon kommer ju vakna upp snart. Det lovade dem mig. Rösten var fylld med sorg, jag kunde föreställa mig Luke framför mig med tårfyllda ögon och darrande underläppar. Plötsligt kände jag två små fingrar på min arm som höll om mig.

- Rosé... sover du? De vill att jag ska låta dig sova så jag kan komma tillbaka senare när du har vaknat, men det vill inte jag... vill du det? Rösten var återigen hoppfull på ett svar men insåg ganska snabbt att den inte skulle få något svar.

- det är okej om du sover Rosé... jag kommer sen. Vakna snabbt.

Händerna på min arm försvann och jag kunde höra Luke gå därifrån skuttandes.

- L-Luke...

Det tog ett tag för mig att inse själv att ordet kom från mig. Jag öppnade försiktigt upp ögonen och blinkade några gånger för att få mina ögon att vänja sig vid ljuset.

- Rosé!!

Jag vände mig mot rösten och såg det jag hade längtat efter att få se så länge.

Luke.

Wasn't that a beautiful reunion moment?😭💕 (gråter)
Hursomhelst vad tycks?? Verkar boken fortfarande bra?
Vem är favo karaktären än så länge??😏
Min personliga är Luke🤫
Vote, comment, you know the drill😉💕