Bortom muren {discontinued}

Kap. 3

(Rosé ⬆️)

Först kändes inget, allting var fridfullt. Jag tror jag är död, för annars kan det väl inte vara så här fridfullt? Särskilt inte i den världen vi lever i.

Men sedan kändes den bultande smärtan inom mig. Den var obarmhärtig, jag ville skrika ut all smärta men inte ens en endaste ljud lämnade mina läppar. Förvirrad om vad som försiggick försökte jag röra mig men inte en endaste muskel kunde jag röra. Jag försökte fokusera på vad som helst förutom den obarmhärtiga smärtan men det fanns inget förutom den. Det var tills jag kunde höra några röster längre bort. Först vart jag rädd, vem var ägaren av denna röst? Ville den god eller ond? Jag visste bättre om vår värld än så, ingen ville gott. Rädslan spred sig inom mig när jag tänkte på vad denna personen kunde göra mot oss.
Det var inte förrän nu jag tänkte på oss, vart var Luke?! Panikslagen försökte jag öppna ögonen och leta efter Luke men återigen kunde jag inte röra en endaste muskel. Rösten kom mot mig men det var inte förrän nu jag märkte att det var röster. Dem ekande stegen fick hela rummet att låta, rösterna vart nu mera tydligare och jag kunde höra vad dem sa. Jag hörde ett litet barn gråta längre in i rummet och tanken slog mig att det kunde vara Luke. Jag ville röra på mig, prata, skrika på dem att låta oss gå men det ända jag kunde göra var att ligga där och lyssna på ljuden.
- är du säker på det? Hörde jag ena rösten säga, den lät mörkt men inte farligt.
- ja om vi inte hittar ett annat sätt att lösa det här på, hörde jag den andra rösten säga som var mycket mer hesare och skrovligare än den första. "Vi blir tvungna att amputera bort den" sa samma röst. Rädslan spred sig inom mig mer än någonsin och allt jag ville göra var att ha Luke i min famn.
- jag tror inte det blir nödvändigt, snälla bara lita på mig, sa den mörka rösten och jag ryste till. Dem pratar om mig. Jag hörde den andra rösten sucka och sa ett "mm". Jag kunde inte känna något annat än fasa och rädsla, vad skulle dem här personerna göra mot mig? Och Luke! Jag ville bara gråta och skrika på dem men jag kunde förmå mig till något utav dem.
- Mike kolla! Sa den andra skrovliga rösten.
- hon gråter! Sa den första mörka rösten. Först fatta jag inte vad dem snackade om men sen kunde jag känna våta droppar rinna ner längs min kind, det var då jag insåg att jag grät. Allt blev för mycket för mig, jag ville att allt skulle bli normalt men jag visste att inget utav dem kunde hända. Varför var mänskligheten tvungen att försvinna? Varför röstade vi ens fram dem när vi visste vad som skulle hända med dem fattiga? Jag antar att vi aldrig kommer få några svar. Ett pipande ljud från en maskin nådde mina öron och stegen från dem främmande människorna närmade sig. Jag spände direkt till när jag kände en kall hand mot min bara hy. Jag ryckte även till och kunde känna gåshud forma sig över mig.
- men gode Gud, ta på dig handskarna Mike! Hörde jag den andra rösten skrika på den första.
- förlåt! Sa den första rösten och fumlade efter något som jag gissar var handskarna. Längre bort kunde jag höra ytligare två röster, en som tillhörde en tjej och den andra som tillhörde Luke. Jag ville ropa på honom och säga åt honom att komma till mig, men jag fick inte fram ett endaste ljud genom mina läppar. Stegen närmade oss och jag visste att Luke var på väg mot mig, glädjen sprider sig inom mig och en liten del av mig spred hopp, hopp om att vi kanske trots allt kommer klara oss. Jag kände någon utav männen ta tag om min hand och nypa till den lite lätt, först fattade jag inte vad dem höll på med men sen kände jag den stickade nålen som stack igenom min hy. Smärtan spred sig sakta över hela min kropp innan mörkret återigen omslöt mig.
Det sista jag kunde höra var en skräckslagen liten Luke som ropade förtvivlat på mig.

- Rosé!

You know the drill😉
Rösta och kommentera så är ni bäst😚💖