Bortom muren {discontinued}

Kap. 5

( Luke⬆️)

- "Rosé? Rosé hör du mig?!" Ljudet hördes nu mer tydligt. Först visste jag inte vem det var men sen vart den mer och mer tydligare. hoppet inom mig växte och jag försökte diskret öppna ögonen men av någon anledning gick det inte.

- ta det lungt, dem kommer hjälpa dig, sa den mjuka rösten som alltid fick mig att le. Hans små pyttefingrar strök mig över axeln och jag ville bara krama om honom, men jag kunde varken öppna ögonen eller röra på mig.

- allt kommer bli bra, du kommer snart vara här hos mig, den mjuka rösten hade nu förvandlats till en mörkare ton, rösten var sträv och hes, det var inget jämnfört med den första rösten. Nånting kändes fel, dem mjuk fingertopparna som smekte mig över axeln vart nu mera hårda... mer vassa. Naglarna på fingertopparna växte väldigt snabbt och istället för den sköna känslan jag fick gjorde det nu ont, det sved. Naglarna grävde sig in i huden som strök mig över axeln, jag kände plötsligt rädsla. Smärtan från naglarna spred sig sakta men säkert och en klibbig vätska rann ner längs för min arm. Jag försökte öppna ögonen, jag ville inte att denna person skulle röra mig, jag ville inte ha dess närvaro här.

- du är här hos oss nu, vi kommer ta hand om dig, rösten vart ännu mörkare och jag rös till. Tillslut lyckades jag öppna ögonen men jag hade ändå önskat att jag inte lyckades. Jag möttes av mörkhet, av ren mörkhet. Inte en endaste ljusstråle kunde ta sig genom det mörka intet jag befann mig i. Rädslan spred sig snabbt inom mig och jag kände mina andetag bli mer ojämna. Jag vände mig om, kollade runt, på hopp om att kanske kunna se något som kunde ta mig härifrån men det ända som fanns här var mörker, inget annat.

-HALLÅ?! skrek jag så högt jag kunde men det ända jag fick till svars var mitt egna skrik som ekade genom den tomma intet. Det var inte förens nu jag märkte att vatten rann ner längs min kind. Jag kollapsade på golvet och det ända jag kunde göra var att gråta. Jag visste inte vart jag var eller hur jag skulle kunna ta mig därifrån men det ända jag visste var att jag var själv ute i ingenstans.

Fotsteg ekade i intet jag befann mig i men jag är väldigt säker på att detta bara var jag som inbillade mig. Jag fortsatte gråta men det var inte förens nu jag märkte att jag grät blodstårar och inte vanliga vattentårar. Blod var nu över hela mitt ansikte och jag kunde även inte göra något för att stoppa det. Jag försökte att inte gråta men det gick inte, jag hade inte längre någon kontroll över mig själv. Jag låg där på golvet, om det nu är något golv vet jag ej, och grät tårar av blod. Detta var definitivt inte någon vanlig dag.
Fotstegen ekade inte längre och jag kollade upp från golvet jag hade stirrat ner på. Jag hoppade till och kände genast andetaget sätta sig i halsen. Framför mig stod personen jag minst hade kunnat föreställt mig. Jag hade aldrig trot att jag skulle se honom igen.

- Saknat mig? Hans röst lät fortfarande arrogant som vanligt och jag visste inte längre om jag grät av rädsla eller glädje, allting var över vällande. Jag reste mig upp hastigt och stod framför honom, det kunde inte vara sant. Tårarna fick min blick att bli en aning suddigare men det struntade jag i. Han var här, det var allt jag krävde.

- R-Ryan? min röst var skakig och darrig men det struntade jag i. Allt jag ville göra var att krama om honom så det var det jag tänkte göra. Jag sprang till honom och kramade om honom men stelande till när jag kände händerna om mig istället. jag blinkade ett par gånger innan jag tog in synen framför mig. Händerna runt mig var inte hans, det var mina egna, mina händer gick igenom honom och kramade om mig själv. Schokandes tittade jag på Ryan framför mig, vad var det som hände? Med darriga fingrar förde jag min hand mot honom igen. Han kollade bara på mig som om det här vore normalt, vilket det definitivt inte var. När mina händer snuddade hans kropp gick dem, som jag trodde, igenom honom. Med uppspärrade ögon kollade jag upp mot honom igen, vad i hela friden pågår här?!

- R-Ryan! han svarade mig inte. Personen framför mig började sakta men säkert blekna bort. Paniken att vara själv igen tog över och jag började andas kraftigare igen.

- Ryan! skrek jag men han svara mig inte, han log bara, som om det skulle göra den här situationen bättre... vilket det gjorde med tanke på att han trots allt kunde höra mig. Snart var han borta igen, borta från mig och alla andra. Jag försökte få tag på honom, dra honom tillbaka hit så han inte lämnade mig, men det var lönlöst. Han blekna bort framför mina ögon. Återigen forsade vatten ur mina ögon och jag kollapsa på golvet igen, jag är återigen själv igen.

Skrik, det var mitt skrik som ekade i rummet jag var i. Andfådd satte jag mig rakt upp i sängen. Kallsvett rann ner längs min panna och jag kunde höra mitt hjärtas bultande eka i rummet. Det var tomt, allting var tomt. Det var som om tiden hade stannat upp och allting var stilla förutom jag som på något underligt sätt lyckades fly från den stilla tiden. Det var tills dörren öppnades med ett ryck och ett skräckslagen ansikte stack igenom dörrglipan.

oboy

Äntligen skriver jag igen🙌🏾✍🏾
Längtar till all era kommentarer igen💕❤️
Hoppas ni fortfarande gillar den här boken och tänker ge den en chans igen💝