Bortom muren {discontinued}

Kap. 7

Luke satt i min famn och rullade med tummarna. Jag kunde inte låta bli att småskratta lite åt hur fokuserad han såg ut. Han vände sig om upp mot mig och började även han småskratta lite när han såg mig skratta. Han vände sig dock om snart igen och återgick till att rulla med tummarna.

- vad vill ni oss? Sa jag och kollade upp mot Mike, som jag nu hade lärt mig namnet på.

- vi vill bara hjälpa till, sa han och kollade på mig. Jag kunde inte låta att skratta.

- hjälpa? Skämtar du med mig eller? Ingen nuförtiden vill gott, vad får dig att tro att jag skulle lita på er? Min röst var kall och hårt, så som man ska prata med främlingar.

- är det verkligen så svårt att tro på att vi bara vill er gott? Frågade han och höjde på ena ögonbrynet.

- när var det egentligen sista gången du såg på vårt land? Sa jag och kunde inte låta bli att fnysa till. Har han levt under en sten eller?

- sen jag föddes faktiskt. Sa han och kollade på mig med att ansiktsuttryck jag inte kunde tolka. Först trodde jag inte på att han menade allvar, sen slog det mig allt som hade hänt. Allting, från början. Vi var inte längre kvar i landet... vi var bortom murarna.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

- så säg mig, hur hitta ni oss? Frågade jag och kollade på Luke som nu sov i min famn. Om vi nu kommer vara här ett tag är det ju lika bra att vi lär känna varandra, inte sant?

- jag och Leyla var ute på matjakt när vi hörde ett litet barn gråta, vi gick mot ljudet och såg då dig liggandes på marken, du var knappt levandes och vi kunde inte bara lämna er där så vi tog med oss er tillbaka hit.

- det var.... s-snällt utav er. Sa jag och lekte med ordet snällt på läpparna, det var inte ofta man använde sig utav det ordet.

- ingen orsak, sa han och log med en road ansiktsuttryck, jag visste att det var pågrund av att jag tyckte att det ordet var så främmande och att jag hade använt mig utav det ordet för att beskriva honom, snarare dem, på. Jag himlade med ögonen och kunde inte låta bli att le lite lätt.

- så vart är vi egentligen? Frågade jag och kollade runt om kring mig.

- norra sidan av skogen, inte för långt in men fortfarande tillräckligt långt in för vakterna att inte se oss, dem vill oftast inte att personer som hamnar bakom muren ska överleva så vi måste gömma oss från deras syn. Jag nickade och tog åt mig informationen Mike nyss hade sagt, jag kan fortfarande inte fatta att vi var bakom muren nu, att vi inte längre var invånarna i illea. Suckandes kollade jag ner på Luke som började vakna. Han vände på sig innan han sakta men säkert öppnade ögonen.

- hej på dig sömntuta, sa jag och kunde inte låta bli att le när han skratta. Han är det ända jag har kvar av mig själv, att förlora honom är att förlora halva mig, den halvan som finns kvar. Plötsligt kurrade hans mage till och både jag och Mike började skratta.

- Rosé... jag är hungrig, sa Luke och la sin hand på magen som kurrade.

- jag hörde, sa jag och log samtidigt som jag la min hand på hans mage och snabbt drog handen fram och tillbaks vilket fick honom att skratta.

- kom så ska ni få något att äta, sa Mike och reste på sig från sängen. Osäkert gjorde jag samma sak efter att ha fått upp Luke på bena.

Vi började gå mot, det jag antog var köket, i tystnad.

- så... hur gammal är han? Frågade Mike och rufsade till Lukes krulliga hår.

- 4, sa jag och kollade ner på honom medans jag log och la handen om honom.

- jag är faktiskt 5! Sa Luke och kollade irriterad på mig. "Jag är en stor pojk nu!". Jag kunde inte låta bli att småskratta lite lätt.

- du kommer alltid vara min lilla lillebror, dessutom är du inte 5 förrän några månader, sa jag och gjorde det samma som Mike gjorde med Lukes hår. Han var knappt längre än vad mina ben var, vilket gjorde hans längd till strax över en meter, så hans längd var perfekt för att  rufsa till håret med.

Snart var vi framme vid vad jag gissar var köket. Luke sprang fram till en av sånna barstolar som brukar vara höga och försökte hoppa upp på stolen. Mike gick med snabba steg fram till Luke och med ett svep bar han upp Luke och satte honom på plats.

- försiktigt nu va? Vi vill inte att du ska ramla, sa Mike till Luke innan han gick till motsatta sidan av stolen och tog fram det jag gissa var det vi skulle få att äta. Jag gick och satte mig på dem höga barstolarna bredvid Luke och luta mig mot köksörn. Mike, som var bakom köksörnet, började plocka upp maten på tallrikarna och ställde dem framför oss.

- smaklig måltid, sa han och log.

Jag kollade ner på tallriken och såg pannkakor som låg där genomdränkta i sirap och några okända bär jag inte kände ingen. Jag kunde känna min mage kurra till och munnen vattnas när jag såg den goda maten framför mig. Jag sneglade lite lätt på Luke och såg honom hugga i, jag kunde inte låta bli att le, han får äntligen äta riktigt mat på länge, det jag inte lyckades göra. Jag sneglade sedan på Mike som också kollade på Luke men sen träffades våra ögon och jag log ett tacksamt leende innan jag själv högg i mig maten. Den ljuvliga smaken av pannkakorna smälte i min mun och jag kunde inte låta bli att njuta mig av maten. Jag kommer inte ihåg senaste gången vi åt riktigt mat.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

- Mike!! In i rummet kom en äldre man in, kanske runt 40 års åldern?? Mike ställde sig genast upp och den glada ansiktet han hade när han lekte med Luke försvann, han var nu mera allvarlig.

- hur tänkte du vi skulle göra? Vi måste agera nu innan det blir värre. Den äldre mannen såg bekymrad ut, vad som var anledningen vet jag inte. Han sneglade på mig innan han kollade tillbaka på Mike igen.

- j-jag vet inte Richard... sa Mike och kollade ner på golvet.

- om vi inte gör något nu kan det bli så dåligt så vi inte ens lyckas, sa han som jag nu hade lärt hette Richard. En känsla blixtrade snabbt förbi hans ansikte när han insåg vad Richards ord innebar, vad det var för känsla hann jag inte se då den kom lika fort den försvann.

- vi måste amputera bort handen om du inte har ett bättre förslag.

Det var då det slog mig vad det var dem prata om. Skräckslaget kollade jag på de båda männen som pratade om mig.

Nå vad tycks om boken hittills?? Bra?? Dåligt?? Skulle ha lagt upp en igår men glömde, sry🙇🏾‍♀️ hursomhelst rösta gärna och kommentera vad ni tyckte om det här kapitlet, att höra från er får mig att bli motiverad 💕💝