Inlindad

0.4

"Men var är Isabelle?" frågade han nu en aning lugnare.
FAN! Jag hade glömt Isabelle! Stackare.
Jag öppnade fort mobilen och den var full av notiser.

Issy
11.00
Vart tog du vägen? Min kille slåss med en annan och jag försöker stoppa dem men det går inte! Kan du komma hit?

Issy
11.20
Hallå? Är du död eller?

Issy
11.30
Har du stuckit utan mig?

Issy
11.35
Åh, jävlar de brottas verkligen nu! Issy snälla kom och hjälp mig! Någon kan komma till skada!

Jag
12.04
FÖRLÅT FÖRLÅT! Jag ska förklara, ska vi ses?

Jag kollade oroligt på alla sms hon skrivit.
"Ge hit den där!" väste Will och ryckte ifrån mig mobilen.
"Nej!" sa jag.
"Vadå? Är det nåt jag inte får se? Är man en familj så delar man hemligheter med varandra! Förstår du?" sa han strängt och fäste ögonen på mobilskärmen.
"VAD FAN ÄR DET JAG LÄSER? En FIGHT? Är det därför du är skadad om knäna?" vrålar han och spänner ögonen i mig.
"Nej! Nej jag lovar. Okej jag ska berätta vad som hände." sa jag tyst.
"Jag gick ut ur huset när de började bråka. Jag ställde mig på baksidan för att titta efter Issy. Sen så kom två killar och...de försökte få av mig kläderna..." sa jag tyst och generat.
Will smällde handen i väggen så ska huset dunstade till.
"VAFAN ÄR DET JAG HÖR?" skrek han.
"Will! Jag mår bra. Inget hände. De puttade ner mig så mina knän skrapades upp. Men sen kom en kille och räddade mig." log jag drömmande. Jag fick en käftsmäll.
"DU GÅR ALDRIG PÅ NÅGON FEST UTAN MIG IGEN! Hör du det?" vrålade han och grep tag i min handled.
"Men, men det var ju inte mitt fel att detta hände!" försvarade jag mig.
"Ska du säga emot nu?" frågade han argt.
Jag skakade ynkligt på huvudet. Han drog in mig i sovrummet.
"Ställ dig på alla fyra." sa han irriterat och pekade raskt på sängen.
"Will, jag vill inte! Snälla gör det inte." snyftade jag. Han dunkade in mig mot väggen och gav mig en näve i ögat. Det smärtade till. Det gjorde skitont. Jag la handen för ögat och sjönk ner på marken. Jag kröp iväg ut ur sovrummet.
"Jävla kvinna! Du ska lysa mig!" skrek han efter mig och sparkade mig hårt i rumpan så jag föll ner.
Han rev mg hårt i armen. Jag drog mig loss, sprang till hallen, öppnade dörren och rusade ut. Jag sprang. Bara sprang, så gott jag kunde.
Ögat värkte, armen värkte, rumpan värkte. ALLT! Jag kom till en liten park. Plötsligt råkade jag snubbla till och jag föll hårt på marken. Mina knän fick en omgång till. Iallafall det ena knät som Will hade ryckt bort plåstret från.

"Men, vad i hela friden." sa en bekant röst. Personen la sina varma händer om mig och lyfte upp mig till sin famn. Jag öppnade sakta ögonen.
"Vad gör du här?" fick jag ynkligt ur mig.
Han skrattade. En aning oroligt.
"Jag skulle köpa pizza. Men. Du själv då? Vad gör du här helt ensam och nedslagen?" frågade han. Det var Edward. Fina, söta Edward. Han som räddade mig. Och nu.
"Jag är inte ensam." sa jag och försökte ställa mig på mina ben, men jag sjönk ihop i hans famn. Han skrattade svagt.
"Kom, vi måste nog fixa det här. Berätta vad som hänt!" sa han och började gå med mig.

Vi kom fram till hans hus. Det var kolsvart ute. Förutom stjärnorna som lyste på oss. Vi gick in i villan och han tog mig till badrummet som för 1 timme sen.
Han lyfte upp mig på handfatet.
"Ja då sitter vi här igen. Verkar vara min lyckodag!" skrattade han men rodnade lite. Jag sträckte fram min rivna arm.
"Men herre Gud! Vad har hänt?" frågade han och tig försiktigt tag i min rivna arm.
"Någon slog ner mig på gatan." ljög jag.
"Och ditt öga! Det är alldeles rött!" utbrast han.
Han tog en bomullstuss och blötte den med vatten som han sedan duttade på mitt öga. Han gjorde mig trygg. Men vad håller jag på med? Jag är ihop med Will.
Will, Will, Will. Will som slår mig. Men han vill det bara för mitt bästa.
"Vad heter du?" frågade han medan han fortsatte att dutta på mina sår.
"Angelina." svarade jag. Han kollade upp i mina ögon.
"Det är ett fint namn." log han.