Du är inte solen

Bara lite klumpig

Jag vaknade av att solen lyste i mina ögon, fåglarna kvittrade och bilar körde utanför huset.
Jag reste mig upp och gick fram till spegeln. Som vanligt såg jag okej ut. Med en suck satte jag upp mitt hår, jag märkte nu mina brister på kläder. Jag hade på mig Aarons svarta T-shirt som luktade så gott. Jag hade inga byxor på mig och tröjan nådde halvvägs ner för mina lår (På bilden ovanför.) Jag kollade mig om rummet och märkte att Aaron inte var här.
Wtf? Den jäveln om ha har lämnat mig här ensam ska jag fan skicka Obama på honom. Sen ska jag strypa honom som...
Lukten av pannkaka avbröt mina planer och jag började genast rusa ut genom dörren, jag flög ner för trappan som en pelikan, eller inte för jag ramlade på sista trappsteget och slog ner ett bord.
Nämen Albert Einstein blivande fru här ju.
Jag hörde hur någon började asgarva bakom mig och såklart var det den snygga fan.
"Käften" muttrade jag och reste mig upp, då jag av misstag råkade slänga ner en vas.
Det blev dödstyst i några sekunder innan vi båda började gapskratta.
"Gud!...H-hur lyckas...du?" Fick han fram mellan attackerna.
När jag hade skrattar klart gick jag över skiten (Aaron såklart) och gick in till köket. Han hade gjort pannkakor.
Yass! Nu fan.
Jag gick fram till talriken med pannkakor på och som ni kanske har gissat, tryckte jag i mig dom på mindre än 10 sekunder.
"Du kan ju inte bara lämna skiten här." Ropade Aaron och jag hörde att han började gå mot köket.
"Vad vill du att jag ska göra? Ringa Obama så att han ska städa upp eller? För jag tänker fan inte göra det" ropade jag tillbaka och började le, åt mig själv Ofc.
"Du får sluta leka fågel då. Jag trodde fan att en struts klättrat upp i mitt fönster och försökt flyga ner." Gastade han åt mig. Jag tänkte säga något spydigt tillbaka men han dök upp i dörröppningen och började glo på mig som en jävla Gollum.
"Var är pannkakorna?" Han gick fram till fönstret i köket och kollade ner.
"Lugn, jag har inte kastat ut dom din idiot." småskrattade jag. Han kollade oförstående på mig.

"Vart är dom då? Har du slängt dom? Det var inte schysst, jag som gjorde dom åt dig" Hans röst dog ut och han såg lite sårad ut. Vilket bara fick mig att skratta.

"Lugn! Jag har inte slängt dom, jag åt dom"

"Ehm..när?" Jag skulle svara men så knackade det på dörren. Vi kollade på varann innan han gick till dörren och öppnade den.

"TJA AARON!"

"HUR ÄR LÄGET?"
"VAD HAR DU FÖR DIG?!"
Herregud, varför måste dom alltid skrika?
Dom börjar prata i mun på varann, och trängde sig in i huset. När dom såg mig spärrade dom upp ögonen och gapade.