Du är inte solen

Smärta är så mycket mer än ett ord.

Från förra kapitlet...

"TJA AARON!"
"HUR ÄR LÄGET?"
"VAD HAR DU FÖR DIG?!"
Herregud, varför måste dom alltid skrika?
Dom börjar prata i mun på varann, och trängde sig in i huset. När dom såg mig spärrade dom upp ögonen och gapade.
-----------------------
"Vad?" frågade jag när dom fortsatte glo på mig. Lucas och Noel såg helt plötsligt ledsna ut, varför vet jag inte.

"ÄR NI TILLSAMMANS??!" slängde såklart Simon ur sig. Jag började bli lite obekväm, liksom vad ska jag säga?
Betydde det vi gjorde igår att vi var tillsammans? Kommer han ens ihåg det vi gjorde igår? Innan jag hann säga något svarade Aaron

"Nej, det är vi inte. Så ska vi spela nu eller?" Det kändes so en kniv åkte igenom mitt bröst. Va? vad menar han? Är vi inte tillsammans? Han lekte säkert bara med mig, hur kan jag vara så naiv?! Att jag seriöst trodde att jag var speciell, jag är ingenting, bara ett offer. Jag kände hur tårarna brändes bakom ögonen och alla blickar vändes till mig.

"Vad har du gjort?" Bokstavligen talat morrade Lukas mot Aaron. Aaron svarade inte och höll kvar vid sitt nonchalanta ansiktsuttryck.
"Vad har du gjort mot henne?!" Sa han, högre den här gången.
"Inget." Svarade Aaron när Lucas började gå mot honom. "Varför skulle jag göra något mot henne? Hon är ingenting" Fortsatte han lätt, utan någon som helst tvivel eller ånger.
Tårarna var så nära på att svika mig.
Nej, han ska inte få se mig såhär. Utan ett ord tog jag på mig skorna och sprang ut på gräset.

"VÄNTA!" hörde jag någon ropa, men jag vill inte veta vem, jag är rädd att mina tårar kommer om jag vänder mig om. Den smärtan jag kände nu påminde mig om en smärta jag kände för två månader sedan.

Mike.

Mike var med i vårat lilla gäng där jag bodde innan, jag träffade dom i skolan och vi blev genast mycket bra vänner. Problemet då var att dom var "nördar" och jag var "populär". Men jag brydde mig inte om vad folk tyckte eller tänkte om det. Vi träffades i 7:an och var med varann hela 8:an, och 9:an.

Om jag ska vara ärlig är dom inte så snygga, dom är söta och så, men inte sådär typiskt snygga. Dom har inga muskler alls, lite för mycket finnar och ostylat hår. Men dom har absolut världens skönaste humor, dom är dom mest omtänksamma, snälla, roliga, osjälviska, envisa, irriterande människorna som finns. Alltså helt perfekta.

När vi var som lyckligast gick någonting fel, fruktansvärt fel. Jag vaknade av ljudet av högljudda sirener. Jag gnuggade mina ögon för att vakna till lite och gick mot fönstret. Det var fullt med polisbilar och ambulans bilar vid huset bredvid, alltså Mikes hus, min bästis hus. Jag kommer ihåg hur jag rusade ut för att fråga vad som hade hänt. En polis svarade
"Mike Elton är försvunnen, han försvann tidigt på natten och det finns blodspår utanför huset" Jag kanske kommer ihåg det anda sakerna lite suddigt, men det här kommer jag ihåg klart, så klart. Jag kommer ihåg den otroliga smärtan som spred sig i min kropp, från tårna ut till fingerspetsarna, jag kunde höra mitt hjärta dunka snabbt, jag kunde känna hur mitt ansikte blev blekt, och det nästa jag kände var mörker, världen omslöts av mörker.
Liksom jag.

"Viola! Snälla Viola vakna!!" Hörde jag en mjuk röst säga.
"Viola, är du okej?" Fortsatte rösten Och jag öppnade hastigt upp ögonen. Lucas satt på huk bredvid mig och hade händerna om mina kinder.
"Vart är jag?" Mumlade jag hest och kollade in i Lucas blåa, oroliga ögon.
"I skogen, jag har gått runt i timmar och hittade dig liggandes här, jag...jag t-trodde du..." Hans röst dog ut och han såg ledsen ut.

"Jag är okej, jag bara somnade...tror jag" tröstade jag honom med och reste mig försiktigt. Han tog bort händerna från mina kinder och satte dom runt min midja. Jag stelnade till och han märkte det.
"Det är okej, jag ska inte göra dig illa, vi kan sätta oss lite okej?" Jag slappnade av medan han släpade mig mot en sten. (Eftersom jag är lat och inte orkar gå själv)
Vi satte oss på varsin sten och han började då med sina 20 frågor.
"Har han gjort dig illa?"
"Vem?" Jag kollade undrande på honom.
"Aaron såklart."
"Aha...Nej" Inte fysiskt iallafall.
"Tvingade han dit till något?"
"Nej"
"Har han sagt något till dig"
"Nej"
"Skrek han på dig?"
"Nej" upprepade jag för tredje gången.
"Men...vad hände då?"

Jag tog ett djupt andetag och skulle förklara för honom, men andades bara ut och fortsatte vara tyst.
"Snälla, jag vill hjälpa dig." Sa han så mjukt att jag började känna tårarna rinna nedför mina iskalla kinder.
"Kom hit" Sa han och sträckte ut sina armar. Jag kröp in i hans famn och tryckte mitt ansikte mot hans varma bröst. Jag hörde hans hjärta dunka snabbt och jag kunde känna mitt hjärta dunka lika snabbt.

Lucas perspektiv

Jag kände hennes kalla ansikte mitt bröst och jag tryckte mitt ansikte mot hennes hår. Jag lät henne gråta av sig all smärta medan jag höll om henne i den mörka, ödelagda skogen. Allt som jag hörde var hennes snyftningar. Allt jag kände var hennes armar om min rygg. Det enda som luktade var vaniljdoften från hennes hår. Allt jag tänkte på var henne.
Jag visste just i den stunden att jag skulle göra allt, allting för att hålla henne borta från smärta.
Jag skulle göra allting för henne.
--------------------------
Hej! Förlåt att jag inte har skrivit på länge men det har varit mycket prov, hoppas ni fortfarande läser detta.
Rösta på nu!! Och skriv vad ni tycker, skulle bli jätteglad då❤️❤️