Du är inte solen

Skola igen

Förlåååååt för sent kapitel, hoppas folk fortfarande läser den här boken.
Njut av kapitlet
-----------------------
~Förra kapitlet~

"Lucas heter han, han har cancer." Sa hon lätt och min IPhone hamnade på golvet. Alex reste sig snabbt upp och ruskade om mig.
"Viola? Hur är det??" Frågade Alex högt, vilket är ett tecken på att han är jätte orolig. Men jag kan lova att jag är mycket mer orolig än honom. Tårarna började rinna nedför mina kinder.
Cancer?
~~~~~~~~~~~~~~~~
~Violas perspektiv~
Jag vaknade av att iskallt vatten träffade mitt ansikte och jag spärrade upp ögonen och reste mig hastigt upp. Jag började hosta som en vulkan och såg mig förvirrat omkring. Jag låg i min säng och det var morgon. Tur, det var bara en dröm. Alex stod framför mig med ett tomt glas i handen. När han såg att jag var vaken log han mot mig.

"Upp och hoppa sunshine, det är skola!"

Min första tanke var fan, min andra tanke var fan heller, och min tredje tanke var fan, så ni förstår nog vad jag känner. Eftersom Alex var den ända personen framför mig, så fick jag ta ut min ilska på honom.
"Dra åt helvete din fula råtta, vem har ens sagt att du har rätt att väcka mig? Vänta lite, du är ju så jävla efter att du inte ens vet HUR man väcker en människa! Är vatten det ända du tänker på eller?! Har du någonsin tänkt på att ruska om mig eller?! Din jävla fisk på land!" Röt jag utan att ens ta ett andetag, Alex kollade nonchalant på mig och sa
"Jag älskar dig också syrran." Och gick fram till mig och kramade om mig, innan han gick ut och stängde dörren efter sig, för sitt eget bästa hoppas jag. Liksom det jobbigaste som finns är ju folk som inte kan stänga dörren efter sig!

Med en suck reste jag mig upp och gick till garderoben. Jag visste direkt vad jag skulle ha på mig. Ett par tighta, khakigröna cargojeans och en vit, basic t-shirt. Jag stoppade in T-shirten i byxorna och tog på mig en svart bomberjacka över. Jag sprang ser för trapporna och började genast tänka tillbaka på skolan, det var ju faktiskt jätte längesen! Juste! Afrodite också,

jag hade glömt att hon ens existerade. Ugh jag längtar inte efter att se henne, jag spyr typ bara av att se hennes ansikte, det ser ut som om någon har släppt ner en bomb med smink på henne, och sen att en hund har slickat henne i ansiktet. Men jag längtar efter att få se Simon och noel och dom. Det var ju längesen jag såg dom också! Nu längtar jag faktiskt efter att se dom! Men palla gå till skolan liksom.

"Alex!" ropade jag o han stack ut huvudet från köket och kollade på mig där jag stod i hallen. "Kan du köra mig till skolan?" frågade jag snällt och kollade på honom. Han lyffte ena ögonbrynet och började sin föreläsning. "Eftersom jag är den snällaste, omtänksammaste, modigaste, roligas..." Jag avbröt honom och fnös "Skippa allt bullshit, kan du köra mig nu?"

Han lyfte ögonbrynen och harklade sig. När jag inte bad om ursäkt sa han "Okej då, ta på dig skorna" och nickade mot mina vita Nike skor. Utan att säga ett ord gick jag och tog på mig skorna. Alex tog på sig sina svarta Nike skor och vi gick mot hans motorcykel.

Det här kommer bli roligt.

---------------------------------------------
Hej! Ska börja skriva oftare❤️❤️
Vet ni hur mycket det betyder för mig, liksom 2k läsningar!??? Tack!❤️