Du är inte solen

Armbrytning

Jag hoppade upp på soffan och satte mig ned. Jag sjönk genast ned i en bekväm ställning. En fet elefant gick och satte sig bredvid mig och förstörde allt.
"Flytta på dig, och låt mig vara." suckade jag och puttade honom på armen, men han flyttades inte en centimeter. Han vände huvudet mot mig och flinade.
"Du är den klenaste personen jag känner" sa han med retsam ton. Jag lyfte mina ögonbryn.
"Ursäkta dig? Jag är inte alls klen!" Utbrast jag i hans ansikte, han rynkade pannan och hans flin blev större. Han sträckte ut armen på bordet framför oss och la ner armbågen, han tittade utmanande på mig.

Jag fick lust att fnysa rakt upp i ansiktet på honom, vilket jag har bestämt mig att jag ska göra snart. Men seriöst? Jag är stark, men inte ett jävla lejon som kan slå den där björnen i armbrytning! Nu när jag tänker på armbrytning tänker jag på något annat också.
~Flashback~
Jag var 10 år gammal och gick runt i klassrummet. Jag såg att alla i klassen hade samlats runt ett bord så jag gick dit och kollade. Jag trängde mig förbi mina klasskamrater och såg två killar köra armbrytning. Alla ropade och hejade. Den blonda killen tog sakta ner den andra killens arm på bordet och alla började vissla.
"Någon annan som vill köra?" Frågade den blonda killen hånfullt. Jag tror att han hette Tom. Det såg faktiskt ganska roligt ut.

"Jag vill köra." Sa jag bestämt med min pipiga röst. Jag har inte en pipig röst nu men då hade jag det. Mina klasskompisars blickar vändes mot mig och dom brast i skratt.
"Ska DU köra armbrytning?" Tjöt Tom och jag kände tårarna bränna bakom ögonen. Jag sprang ut ur klassrummet och ut på skolgården. Jag satte mig på en blöt gammal bänk och började gråta. Jag hörde att någon satte sig bredvid mig så jag kollade hastigt upp. En kille satt bredvid mig och kollade på mig med mjuk blick. Hans chokladbruna ögon fick mig att vilja kolla in i dom i år. Han öppnade försiktigt munnen.
"Jag är Mike." Sa han och log snällt.
~Flashback slut~

"Jag kör inte armbrytning." Mumlade jag bestämt och kollade på min storebror.
"Seriöst? Du måste släppa det som har..." ljudet av min ringsignal avbröt honom och jag tog upp min mobil. Det stod okänt nummer. Jag tvekade lite men svarade ändå.
"Ehh...Hallå?" Sa jag osäkert och kollade på Alex som rynkade ögonbryn.
"Ja hej, är det Viola?" Frågade en tant med typiskt gnällig röst.
"Ja." Sa jag utan att tänka mig för. Vad smart jag är då, tänk om hon hon typ stalkar mig?

"Ja hej, det är så att din pojkvän ligger på sjukhus." Sa hon sedan. Asså är tanten full eller va? Jag har typ ingen pojkvän, eller Aaron är väll typ min pojkvän? Asså Lukas börjar jag gilla och så men vi har inte gjort något mer än vad vänner gör. När jag sov över hos honom hände ingenting.
Vänta...någon är på sjukhus!!
"Vem är på sjukhus?" Frågade jag försiktigt, rädd för vad hon skulle svara.
Alex kollade oroligt och lyfte upp handen i en frågande gest.

"Lucas heter han, han har cancer." Sa hon lätt och min IPhone hamnade på golvet. Alex reste sig snabbt upp och ruskade om mig.
"Viola? Hur är det??" Frågade Alex högt, vilket är ett tecken på att han är jätte orolig. Men jag kan lova att jag är mycket mer orolig än honom. Tårarna började rinna nedför mina kinder.
Cancer?
-----------------
Hej hej alla finisar, sorry för ett sugigt kapitel men bättre än inget antar jag❤️
Asså jag har inget att göra så jag MÅSTE berätta en väääldigt awkward sak som hände idag.

Okej, jag satt på bussen och min kompis hade gått av. Hon stod utanför ett fönster lite längre bort och vinkade till mig. Och jag vinkade tillbaka och så började vi fjanta oss och göra massa hjärt tecken åt varandra. Sen såg jag att en kille i min ålder satt vid det fönstret där min kompis var och rörde på sig så jag kollade dit. Han höll på att kasta slängkyssar till mig och göra hjärtan med fingrarna. Han trodde alltså att jag menade det till honom.
Jag kan säga att den resan hem var väldigt pinsam...