Du är inte solen

Saknad

Det var längesen! Hoppas ni kommer ihåg vart vi var🤗❤️
----------

Violas perspektiv

Just nu sitter jag ensam, ute i den kalla skogen och gråter. Ni kanske undrar varför. Tyvärr vet jag själv inte varför, kanske är det för att min pappa ska dö? Kanske är det för att min mamma inte bryr sig? Kanske är det för att Aaron skäms för mig? Eller kanske är det för att Lucas bara försvann. Men jag tror att anledningen till varför jag gråter är för att allt blir för mycket. Jag är inte alls en sån person som gråter ofta, men nu kan jag inte kontrollera det, det är bara...För mycket.

En kall vind pustade mot min frusna kropp och jag huttrade till. Jag borde ha tagit på mig en jacka, eller åtminstone en långärmad tröja. Samtidigt som jag reste mig upp hörde jag ett litet ljud i skogen, förmodligen bara några meter ifrån mig. Det lät som att någon snyftade, men jag är såklart inte helt säker, liksom vem sitter i skogen och gråter?
Du din idiot.
Jag sköt iväg den irriterande rösten i mitt huvud, ett till ljud hördes och jag gick långsamt fram i den kolsvarta skogen, marken vad blöt, liksom träden och jag.

Jag gick inmellan två långa träd och stannade upp, för det var faktiskt en människa där, en manlig figur som låg i fosterställning. Han skakade häftigt och grät, har någon han känt dött eller? Eller har han dödat någon?...
Man hörde hans ojämna andetag och snyftningar väldigt tydligt från där jag nu stod, typ fyra meter ifrån honom. Jag tog ett steg fram och hörde ett högt, knakande ljud. Jag kollade ner på min fot och såg att jag stod på en bruten gren.
Fan vad smart man kan vara.
Jag kollade upp och såg att killen stirrade på mig, och jag såg nu vilken kille det var.
Shit.

Det var Aaron. Vafan gör han här? Vänta...GRÅTER han?! Vad har hänt? Jag kände hur jag fylldes av orolighet som puttade iväg ilskan och sorgen som hade övertagit min kropp, men det kom snabbt tillbaka. Nej, jag kan inte vara med honom, jag måste gå. Han reste sig darrigt upp men ramlade ner igen, hans blodsprängda ögon borrades in i mina. Han såg helt förstörd.

"Viola" viskade han hest och började gå mot mig. Jag backade snabbt bak och föll över grenen jag knäckte.
Jävla gren, vänta bara, jag ska fan använda dig som ved.
"Viola, snälla lyssna på mig." Han fortsatte gå mot mig, jag krälade bort, bort från honom.
Jag såg smärtan i hans ögon när jag gick bort från honom, han tog ett djupt andetag och sa
"Snälla, jag ber dig. Jag mår jätte illa över att jag inte berättade om oss, snälla förlåt mig, jag skämdes inte över dig. Jag bara... Jag är ny med det här" Han viftade med handen mellan oss två.
"Jag kan gå och berätta för dom nu, men snälla förlåt mig." En ensam tår rann ned för hans röda kinder och han kollade på mig med vädjande blick.

Vänta, så han skäms inte över mig? Frågade mitt hjärta mig, men min hjärna skrek
Lyssna inte på honom! Han ljuger fattar du väll?!
Jag brukar alltid lyssna på min hjärna, för hjärtat ljuger alltid, om man följer sitt hjärta orsakar det bara problem och sorg.
Eller?

Just nu stod Aaron en meter framför mig och sträckte fram en hand.
Vafan vill han? Vill han att jag ska knäcka hans fingrar eller? Han kan fan ta sin hand och trycka in den i käften på sig.
"Vill du ha hjälp upp?" Mumlade han och stod kvar. Givetvis, jag ligger ju på marken, vad smart jag är då. Jag skakade på huvudet och smällde bort hans hand. Han såg förvirrad ut. Jag kollade in i hans valpögon, han såg ut som en liten pojke, alltså långt ifrån Aaron. Jag klarade inte av det längre. Jag ställde mig snabbt upp och höjde min hand mot hans kind, han ryggade inte, utan stod helt stilla och stirrade på mig med sina röda ögon.

Jag la ömt handen på hans kind och torkade bort några tårar, jag såg hur hopp sakta började fylla hans ögon. Då märkte jag hur mycket jag egentligen hade saknat honom, jag behövde honom. Lika mycket som han behövde mig.
Jag kramade hårt om honom, men inte hårdare än vad han kramade mig. Jag grät, men inte mer än vad han grät. Jag skakade, med det var ingenting jämfört med hur han skakade.
Jag saknade honom.
Säkert mer än vad han saknade mig.

-------
Keep Reading❤️👌🏽