Millie Potter

Kapittel 2Johanna Svensson

Nästan 9 år har gått sedan jag kom till familjen Svensson. De har berättat för mig att de valde att ta hand om mig som en föräldralös tvååring bara på grund av att visa god vilja till gud. Jag vet att det inte är sant. De är kristna, det är de, men jag vet att mamma bara ville ha en dotter efter alla fem söner. Hon har förstås inte sagt det till pappa, han skulle bli rasande, och inte till mig heller för den delen, men det fattar varenda person som kan tänka. Mina fem bröder, äldre bröder, är väldigt lika min pappa, eller dem lyder snarare de som pappa säger. För pappa är det viktigt att vara artig och ädel och viktigast av allt, vara lojal mot gud. Mamma är inte så, hon är egentligen väldigt snäll men påverkas lite väl mycket av pappa för att jag inte ska avsky henne.

Det är svårt att växa upp i en familj som min. Ordet kärlek har de nog aldrig ens hört tala om och de har nog aldrig ens frågat mig om nåt över huvud taget. Mina bröder är hemska, tuffa och så fort pappa inte kollar på försöker de slå ner mig. Folk frågar ofta varför jag inte har blont hår och blå ögon som resten av min familj och som resten av trollkarlarna och häxorna i sverige. De undrar varför jag har oranget, tjockt hår och kristall gröna ögon fastän de inte har det. De vet inte. De vet inte att jag inte hör hemma här och aldrig kommer att göra det.

Jag börjar på durmstrang om två månader och resten av mina bröder går redan där. Inte just nu dock, för de har sommarlov. Det ska bli skönt att slippa sitta inne i mitt rum varje dag, året om. Det finns inte mycket man kan göra om man bor i en trollkarlsfamilj i en mugglarstad. Speciellt inte när ens pappa inte vill låta en gå ut och inte låta en göra nåt annat för den delen heller. På durmstrang kommer jag få
mer frihet, det är jag säker på.

"Johanna, du kommer ner nu! Om inte du kommer inom ett varv på tiden, kommer jag skicka upp Levski på dig!"

Jag föreställde mig hur pappa stod i köket och och spottade ut sina ord. Jag föreställde mig hur han med ilska tog tag i en lilla husalfen och skrek åt henne att hon skulle komma upp och ge mig stryk. Det var antagligen vad som hände, för den stora ekdörren i mitt rum öppnades, och in kom det en liten snyftande husalf.

"Kom Levski" sa jag och log medans jag sträckte fram mina armar för att trösta henne.

"Levski måste straffa Johanna" sa den lilla alfen som stod helt still vid dörren och kollade ner i golvet.

"Straffa mig då" sa jag och tog ner mig armar "det är jag ändå van vid"

Levski tog fram en piska från en av hennes fack till fickor. Jag ställde mig upp och vände ryggen mot henne. Jag drog upp tröjan så ryggen var bar och Levski började piska mig. Hon grät mer och mer ju fler piskslag hon slog och när hon inte klarade av mer trillade hon ner på golvet, helt förfärad. Smärtan för mig var inte så farlig. Jag hade genomgått detta tusen gånger förut, så smärtan var inte så outhärdlig som innan.

Jag har alltid vetat att jag är en häxa. I fyra år har jag ägt min trollstav - rött trä, enhörnings fjäder, 11 ¾ tum -  och jag har använt den effektivt. Något av det bästa jag vet är att lura mugglare. När min pappa inte ser brukar jag smyga ut och imponera på dem genom att trolla bort hattar, ringar och annat. De blir oftast mycket imponerade och brukar ge mig en slant eller två. Att få uppmärksamhet och att få folk att skratta och bli glada är en väldigt viktig sak för mig, speciellt när jag inte får uppleva det hemma.