Millie Potter

Kapitel 10Ett mirakel från ovan

Kön till biljettautomaten var lång som en skyskrapa. Det var många ungdomar som skulle ut och festa denna sena fredagskväll och att biljettautomater verkade vara sönder gjorde ju inte hela saken mycket bättre. Tänk att en kö till en biljettautomat kunde avgöra min framtid så stort. Om inte det skulle ske något slags mirakel nu att kön skulle försvinna med ett fingerknäpp, skulle jag missa mitt tåg. Det är klart att jag skulle kunna ta nästa tåg, men då är det inte säkert att jag skulle hinna med flyget. Och vad skulle jag göra om jag missade mitt flyg? Skulle jag bara gå hem igen? Antagligen inte, jag var ju inte direkt välkommen hem igen.
    "Kan du gå framåt!" skrek en irriterad röst bakom mig.
    Jag kom tillbaka till verkligheten, till stationen, till kön, ut från mina tankar.
    "Ehh va...visst" sa jag lite förvirrat.
    Men istället för att gå fram i kön som jag hade blivit tillsagd, började jag istället springa ut från kön, på väg mot platform 5 där tåget skulle anlända. Mitt beslut kanske inte var så genomtänkt i slutändan, men det var den bästa idéen jag hade, även fast det var min ända.
    Jag blev lite förvånad när jag såg att tåget redan stod vid plattformen, men såklart väldigt lättad att jag hade gått från kön så tidigt. Utan en tågbiljett klev jag på tåget.
    Efter att ha gått igenom cirka 5 vagnar hittade jag en sittplats bredvid en gammal dam som satt och stickade.
    "ehh...Kan jag sitta här?" frågade jag lite osäkert.
    "Såklart lilla vännen" sa hon vänligt och log.
    Jag log tillbaka och satte mig på sätet bredvid henne, det som var närmas fönstret.
    Under en tid som kändes som en evighet, satt hon och pratade med mig. Hon frågade mig allt från var jag bodde och var mina föräldrar var och vad jag gillade att göra på fritiden. Såklart så ljög jag ganska mycket för henne eftersom jag inte kunde avslöja för en mugglare vem jag var. Att jag var en häxa.
    "Nästa...Köpenhamn" sa en röst från en högtalare som sedan avslutades ett "pling".
Jag lutade mig tillbaka i sätet och slöt mina ögon. Hur svårt kunde det vara att komma till london egentligen? inte så svårt, jag menar, jag var ju snart framme vid flygplatsen.
Mina tankar om att resan skulle gå helt perfekt slocknade ganska fort när jag hörde en mansröst som kom närmre och närmre och som bara upprepade en sak:
"Biljetter... Tack... Biljetter"
Jag fick panik. Biljetter! en biljett det hade jag ju helt struntat i att köpa. Å herregud! Om han skulle upptäcka att jag inte hade någon biljett, skulle han antagligen ta med sig mig till något kontor så jag fick sitta där, helt stilla, och missa mitt flyg.
Jag lugnade ner mig själv och bad för gud om och om igen att han skulle hjälpa mig ur denna situationen. Hur, visste jag inte, men på något sätt så skulle det gå. Det måste gå.
Biljettkontrollanten hade kommit väldigt nära nu och i vilken sekund som helst skulle han fråga den gamla damen och sedan skulle det vara kört för mig.
"Hej! Skulle jag bara kunna fråga om din biljett" han var nära nu, otäckt nära.
Jag fick en chock när jag hörde den gamla damens varma röst till svars:
"Javisst lilla vän"
Jag tror aldrig jag hade stängt mina ögon så hårt förut och gång på gång sa jag tyst för mig själv, snabbare än någonsin: snälla gud, hjälp mig ur denna situationen. Snälla gud, hjä...
Jag satt där och bad i säkert en minut. En tid som också var ovanlig lång för en biljettkontrollant att fråga om en biljett.
Jag öppnade försiktigt mina ögon som nu gjorde ont eftersom jag hade stängt dem så hårt. När jag såg mig omkring såg jag att folk började resa på sig och började gå bort mot dörrarna som nu stod öppna. Det var inte för ens då som jag upptäckte att tåget faktiskt inte körde, utan stod still.
Jag visste att jag skulle av här, så jag tog tag i min magiska väska och började gå mot dörrarna.
"Vänta!" Det var den gamla damen. Jag vände mig om. "sköt nu om dig".
Jag log och nickade. Sedan vände jag mig om och gick ut genom dörrarna på tåget, och ett steg närmare en ny framtid.