Millie Potter

Kapitel 9Den sista timmen hos Svenssons

Brevet från dumbledore hade kommit och detta betydde att jag var tvungen att ge mig av i dag.
    Den här gången var jag inte försiktig. Jag greppade snabbt tag i brevet och öppnade de som om någon som behövde luft var instängd i det. Jag plockade ut pergament biten som jag hittade i kuvert och vecklade ut det.
    Jag började genast läsa:

kära Johanna

En väg att finna det du letar, har du nog kommit på.
Åk till State Road nr. två och bostad du då också kan få. Men inte direkt, nej, din resa kommer nog inte bli perfekt. Du måste hitta en kabin så du kan ta dig till ditt riktiga mål, hel och fin. Du vet säkert redan hur man gör det på egen hand: Säg din destination och släpp din sand. Sedan kommer du finna en kittel som läcker, som sedan kommer bli ditt hem tills det räcker. Sakerna du letar efter och som var så många, kommer du finna bredvid och kanske vid lite ånga. Men du kan inte få det utan att betala, nej du måste använda det lilla guldiga i det lite hala.

MVH/
Albus Dumbledore

Dumbledore! Albus Dumbledore! den Albus!
    Jag hade såklart läst om honom. Han var rektor på hogwarts, men inte bara det. Vissa säger till och med att han är 1900-talets mäktigaste trollkarl. Jag hade förväntat mig att någon professor eller så skulle skriva tillbaks till mig, men det här var ju helt otrolig.
    Något som däremot inte var lika otroligt var att jag inte fattade ett skit av vad det stod på själva brevet. Det kändes som nån klurig gåta som bara vissa människor kan lösa. Jag var inte en av dem.
    Jag suckade och tog ett djupt andetag. Jag lyfte bort det tjocka duntäcket som fångade in mig. Jag ställde mig upp och gick iväg till min garderob som jag hade gjort varje morgon i 3285 dagar. Jag klädde på mig något av det som låg kvar i min garderob efter att jag hade packat ner det jag gillade mest.
    Min spegelbild hade jag inte fått kontakt med igen på flera dagar fastän jag har försökt varje morgon och varje kväll. Jag kanske bara inbillade mig att den pratade med mig; så måste det vara.
    Jag gick tillbaka till min säng för att plocka upp brevet och lägga det i min handväska när jag upptäckte något. Brevet kändes för tungt för att bara innehålla en liten pergament bit. Det måste innehålla något mer i det.
    Jag plockade upp brevet och började gräva med min hand på botten. Min hand fick tag i något mycket litet, men jag kunde inte avgöra vad det var förens jag tog upp det och insåg att det var en nyckel. Det var den absolut minsta nyckeln lag har sett, gjord av guld och med massa små detaljer på. Den vägde väldigt mycket trots att den knappt var större än mitt lillfinger.
    Ja la den lilla nyckeln i skjortfickan. Sedan greppade jag tag i kuvert och började skaka det upp och ner över min säng. Som jag hade förväntat mig så trillade brevet från dumbledore ut, men inte bara det. Strax därefter trillade en till pergament bit ut. De guldiga kanterna reflekterade ljuset från lampan medans den sakta åkte ner mot min säng. Jag stirrade på den och greppade sedan tag i den. Det kändes inte som pergament. Det var mer slätt och mycket tunnare. Fastän den var så tung var den väldigt hård och böjde sig inte överhuvudtaget när jag tog upp den och började läsa.
    Det var en tågbiljett till hogwarts från London. Jag stoppade ner tågbiljetten i min skjortficka tillsammans med nyckeln. Sedan greppade jag tag i min handväska och hängde den över axeln.
    Jag gick till min dörr och vände mig om. Jag kollade runt i mitt rum med tanken av att jag kanske aldrig skulle få se det igen. Jag kollade på min säng, på mitt skrivbord, på min garderob och på min spegel som skulle vara svårast att lämna, som att lämna en god vän.
Jag öppnade min stora dörr, kanske för sista gången någonsin. Jag gick förbi de hemska porträtten en efter en, kanske för sista gången någonsin. De stirrade på mig med en äcklad blick, kanske sista gången någonsin. Jag gick ner för den kalla marmortrappan, kanske för sista gången någonsin.
Matsalen var tom som jag hade hoppats på. Det stod bara ett långt lackat bord med åtta tomma stolar runt det.
Jag gick vidare till köket. Det var också tomt. Bra. Jag slingrade mig fram igenom alla köksöar och ugnar tills jag kom fram till ett stort, bronsfärgat kylskåp. Jag öppnade det för första gången på flera år. Senaste gången jag hade öppnat det hade jag blivit påkommen och straffad och det var därför jag var glad att ingen var där. Jag greppade tag i ett mjölkpaket, hushålls ost och en tomat. Sedan gick jag till skafferiet och tog ut en brödlimpa.
Brödlimpan smulade sig över hela skärbrädan när jag skärde bort två skivor från den. Ostskivan som jag hade skivat ut la jag på en av brödskivorna. Jag åt aldrig mackor med både ost och smör. Tomaten som jag hade skivat upp la jag på ostskivan som kort därefter täcktes över av den andra brödskivan.
Jag tog ett stadigt grepp om mackan i ena handen och ett stadigt grepp om glaset med mjölk i den andra handen. Jag gick iväg till matsalen och satte mig på stolen som jag alltid satt på.
Jag åt min macka som vilken macka som helst. Vad hade jag förväntat mig? Jag hällde i mig mjölken som var kvar i glaset och gick raskt ut i entrén och vidare in i det enorma badrummet.
Jag tog en varm, ångande dusch. Det var precis var jag behövde. Sedan borstade jag kvickt tänderna och gick ut i entrén.
"Hejdå, nu går jag" skrek jag upp mot övervåningen i hopp om att någon skulle svara. Ingen svarade.
"Hejdå" skrek jag lite högre denna gången medans jag knöt mina ljusrosa tygskor.
Jag gav upp och gick ut genom de enorma portarna, kanske för sista gången någonsin.

    Kvasten som jag nu försiktigt försökte stoppa ner i den magiska väskan hade jag hämtat i kvast-förrådet. Jag kunde absolut inte åka härifrån och lämna min kära nimbus 1000 för alltid. Inte min älskade race-kvast som hade varit en av mina mest omtyckta ägodelar. Det stod att förstaårselever inte var tillåtna att ha kvast med sig till hogwarts, men herregud vem stiftade den regeln egentligen?