Millie Potter

Kapittel 3Det ouppskattade brevet

Jag vaknade av de kvittrande fåglarna som jag så ofta vaknar av. Jag öppnade ögonen efter ett tag. Det stora, för stora, rummet blev klarare och klarare och efter ett tag tvingade jag mig upp i sängen med åtanke att jag inte skulle få någon frukost annars.

Jag tog ett djupt andetag och sträckte på mig. En skön känsla spreds genom min rygg och jag blev genast piggare. Jag log för mig själv och gick tvärs över rummet till min garderob. Jag öppnade de enorma dörrarna och försökte hitta en klädsel som inte var allt för onormal. Det slutate med att jag tog ett par gråa jeans som jag ärvt av en av mina bröder, en mörklila t-shirt som jag köpt i en mugglar affär för pengarna från föreställningarna och så tog jag på mig en ljuslila korta som jag lät vara uppknäppt och som var alldeles för stor eftersom jag hade ärvt den av en annan av mina bröder. Jag vände mig om och möttes av min spegelbild. Den stora spegeln med guldram var en sak pappa hade ställt in i rummet eftersom han inte ville ha den någon annanstans i hans hus.

Jag kollade på tjejen och hon kollade tillbaka på mig. Hon var lika lång som jag - ganska lång - hon hade tjockt, lite lockigt, orange hår, nästan guldigt och de Juvel gröna ögonen som säkert så många hade smällt för, stirrade nu in i mina, lika kristall gröna ögon. Jag log och det gjorde hon med - min spegelbild och min enda vän-.

Jag kom tillbaka till verkligheten. Jag var verkligen tvungen att gå ner och äta nu, annars skulle jag inte få någon mat. Jag vände mig om och gick mot den stora dörren som ledde ut från mitt sovrum. Jag öppnade den och möttes av en korridor längre än nödvändigt. Jag började gå längs den, påväg till den stora trappan som ledde ner till entreén. De rörliga porträtten stirrade ner på mig med en äcklad blick. En äcklad blick som dem så ofta hade gjort så att jag inte längre brydde mig. Det kändes alltid som att korridoren var längre än vad den var. Att gå förbi mina bröders sovrum en efter en var jobbigt eftersom jag helst inte ville bli sedd.

Jag lyckades ta mig fram till trappan utan att någon såg mig. Kanske för att de inte var där nere, eller var de för trötta för att bry sig just nu. Jag gick lätt ner för den vita marmortrappan och när jag hade nått botten möttes jag av en obehaglig syn. Hela min familj satt placerade på de långa bordet i matsalen. När de såg mig komma in sluta de genast att prata. Det var tyst. Alla stirrade surt på mig och jag stirrade tillbaka på de sju blondhåriga figurerna.

"Men varför står du bara där, Johanna!" sa pappa tillslut och bankade sin gaffel i bordet så hårt att det blev en spricka. Jag hörde mamma sucka och hon tog fram sin trollstav, riktade den på sprickan och sa "reparo". Sprickan försvann och jag gick långsamt fram till min bestämda plats på matbordet. Alla stirrade fortfarande på mig.

"Vad stirrar ni på?" sa jag tillslut, lite ittiterat och kollade ner på mig själv. Jag hade inte tröjan ut och in, min gylf var stängd, men vad kollade de på!

Ingen sa något, jag såg bara att det började rycka lite i pappas läpp.

"Men vad är det? kan ni säga!" skrek jag nästan fram och saliv sprutade hejvilt ut från min mun.

"Vad har du hållit på med de senaste tiden egentligen!" sa pappa tillslut, helt förtvivlat och han andades snabbt.

"Vad pratar du om?" sa jag och fattade inte vad som pågick över huvud taget. Men tanken slog mig, hade de kanske fått reda på att jag brukar smita ut. Jag började bli lite orolig.

Pappa svarade inte. Och den oroliga klumpen i min mage blev större och större. Men helt plötsligt knäppte han på fingrarna och sa "Levski". Den lilla alfen trillade in i rummet som om någon hade placerat en osynlig snubbeltråd. Hon reste sig skakande upp och gick med darrande ben fram till pappa som såg väldig otålig ut. Han sträckte fram sin knubbiga hand till alfen och Alfen räckte fram något som såg ut att vara ett brev. Kuvertet var ganska tjockt och det såg tungt ut för att vara ett brev. Det var tillverkat av gult pergamentpapper och det stod något på kuvert som såg ut att vara skrivet i grönt bläck. Jag försökte urskilja vad det stod, men pappa skakade så mycket av ilska att det var omöjligt.

"Vad är det?" ja jag efter en stund och efter en viss ansträngning att urskilja vad det stod.

"Vad är det?!" upprepade en av mina bröder Karl, som lät chockad. "vet du ingenting eller!"

Jag gav honom en blick som var blandad med ilska och sorg.

"Detta Johanna, är början på en hel del problem ska du veta" det var mamma som sa det. Hon brukar oftast hålla tyst men jag antar att detta var ett undantag.

"Men får jag se det! får jag se på brevet!" sa jag högt, lite väl högt.

Pappa sköt över brevet från den ena kortsidan där han satt, till den andra kortsidan där jag satt. Brevet gled enkelt och smidigt över och förbi mina bröder på det lackade bordet som om de hade vingar. Jag fångade det som om jag hade gjort det varje dag i flera år och mina fingrar slöt sig om brevet. Det var mycket tungt som jag hade trott när jag lyfte upp det. Den blekgröna skriften mötte mina ögon och jag började genast att läsa:

Ms J. Svensson

Det stora rummet på andra våningen

Hällvägen

Lund

"Ja, det är iallafall till mig" sa jag och log. "Ska jag öppnade det eller?"

Pappa, som fortfarande var helt traumatiserad, nickade som om det var det enda han kunde göra. Jag ryckte på axlarna och bet mig i läppen av nyfikenhet. Mina händer skakade och jag visste inte varför. Jag vände på brevet och möttes av en skock. Sigillet som höll ihop det gula kuvert, var inget vanligt sigil. Det var lila och föreställde ett lejon, en örn, en grävling och en orm som var omringade runt ett stort "H". Jag visste precis vad det kom i från; Hogwarts. Om ens föräldrar inte tillåter en att låna vanliga mugglar böcker, måste man läsa dem som finns där hemma. En av de bästa böckerna i detta hus och en av få böcker som inte handlar om gud och Durmstrang är : Hogwarts a History.

Hogwarts är en annan trollkarlsskola fast i Storbritannien och jag säger bara såhär: den är bättre än Durmstrang alla dar i veckan.

En känsla av uppsvälldhet och nytt hopp spreds genom mina nerver som en vall läcka och ett stort leende spreds på mina läppar utan att jag tänkte på det.

"Vad ler du för!" sa Matias, en av mina bröder som antagligen var väldigt avundsjuk.

Jag svarade inte och rev istället upp brevet som ett litet barn på julafton. Jag vecklade upp pergamentet och började läsa för mig själv.

"Men kan du läsa högt, vi vill också höra! det var Sven den yngsta av mina bröder, som antagligen var väldigt avundsjuk.

Jag gav honom en blick som säkert gjorde att han vill ville slå till mig.

Jag harklade mig och började läsa högt:

Hogwarts skola för häxkonster

och trolldom

Rektor: Albus Dumbledore

(Order av Merlin,första klass,stor trollkarl...,chf. Trollkarl,överlägsen politiskt,internationell confed. av

trollkarlar)

Kära Mss. Svensson

Kära Ms Svensson

Vi är väldigt glada att informera dig om att du har en plats på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

Med vänliga hälsningar,

Minerva McGonagall

Biträdande rektor

Jag hade fått en plats på Hogwarts och det var helt otroligt. Jag hade ingen aning om hur de kunde komma sig eftersom jag inte bor i storbritannien, men de frågorna fick vänta. Jag kunde inte sitta still och känslan av uppspelthet tog över mig totalt. Mina bröder gapade som om deras käkar vägde flera ton. Detta var det bästa beslutet jag någonsin fått och att mina bröder blev avundsjuka var bara en bonus. Jag hade precis lagt brevet i skjortfickan och skulle precis hugga in på frukosten som Levski hade dukat fram. Inget kunde förstöra denna denna dagen, om inte:

"Du får absolut inte gå!"