Millie Potter

Kapitel 7 Brevet som skulle förändra allt

Klockan är 10 på kvällen men jag är inte ett dugg trött. Med tanke på hur mycket jag har sovit idag så kanske det inte är så konstigt. Jag satt nu på golvet och läste igenom breven för säkert tjugonde gången. Jag log varje gång.

På det första brevet stod det att man skulle skicka en uggla senast den 31 juli. Jag satt och funderade på vad jag skulle skriva. Det var ju inte så att jag bara behövde skriva om jag börjar eller inte. Nej, jag måste fråga om hus rum på loven och så måste jag fråga hur jag ska ta mig dit för den delen också. Jag var tvungen att skicka iväg en uggla senast idag. Annars skulle inte brevet hinna komma fram till hogwarts innan den 31 juli som är om en vecka.

Jag reste mig upp och sträckte på mig, gick bort till mitt skrivbord som stod i andra sidan rummet. Jag drog ut den sammetsklädda ekstolen och satt mig på den. Eftersom sitsen var hård och obekväm hade jag lagt en kudde på den.

Jag öppnade den vänstra skrivbordslådan. Jag fick ta i eftersom den var väldigt trög. Jag tog ut en bläckflaska med rött bläck. Flaskan var tung och tryckte ner min handflata när jag lyfte den till bordet. Min vita, långa fjäderpenna låg redan på mitt skrivbord bredvid en hög med biblar. Jag såg en pergament bit som låg på golvet en bit bort från min säng. Jag lyfte på mig och tog upp biten. Sedan satte jag mig på stolen igen.

Jag doppade fjäderpennan i bläcket och började skriva direkt:

Kära Dumbledore

Jag skulle vilja meddela att jag kommer till Hogwarts. Det finns bara ett problem; mina föräldrar vill inte låt mig komma tillbaka om jag åker. Hur och var ska jag bo på loven? Hur ska jag komma dit? och vart ska jag köpa alla böcker och utrustning?

Jag skulle gärna vela ha svar så snabbt som möjligt eftersom jag måste ge mig av snart.

MVH/ Johanna Svensson

Jag stoppade tillbaka bläckflaskan i min skrivbordslåda och stoppade brevet i ett gul bleknat kuvert som jag hittade någonstans bland alla mina saker på skrivbordet.

Jag skulle gå ut och till uggletornet vi hade på tomten, Jag fick bara inte bli sedd ute såhär sent.

Jag korsade mitt rum och satte på mig en stickad kofta som jag tog från min garderob. Jag lät den vara upp knäpp.

Den långa korridoren stod nu framför mig. Den långa korridoren, som jag så ofta hade gått igenom att jag skulle kunna beskriva alla porträtt i rätt ordning. Om inte mina föräldrars förfäder hade kollat äcklat på mig hade det känts fel på nåt sätt, Och det förvånade mig att de inte gjorde det när jag gick genom korridoren. De såg mer chockade ut, antagligen eftersom de aldrig hade sett mig uppe så här sent förut. När jag kom fram till marmortrappan tog jag ut min trollstav från innerfickan och sa "Lumos". Den becksvarta trappan var nu synlig från ljuset på spetsen av min stav. Jag började gå ner och jag var tacksam att trappan inte knarrade överhuvudtaget. Min högra fot hade landad på det lackade stengolvet; jag var nere. Ljuset från min trollstav lyste upp den stora och eleganta hallen.

Jag smög försiktigt fram till den stora dörren. Jag vågade knappt andas. Min högra hand greppade tag om handtaget och jag funderade på om mina lungor fortfarande fungerade. Jag visste hur man skulle öppna dörrar så att de inte knarrade av viss erfarenhet.

Jag tryckte ner handtaget och drog det samtidigt mot mig. Jag gjorde det väldigt långsamt. Jag kände hur det tog stopp och jag kunde inte trycka ner järn handtaget mer. Jag började dra dörren från mig men ändå tryckte jag ner det. Jag höll i handtaget så hårt att jag fick ont och från ljuset från min trollstav såg jag att min hand var kritvit. Dörren stod nu vidöppen och jag klev snabbt ut.

Den svala kvällsluften fläktade skönt och jag andades in djupa andetag av den. Jag blev lugn och stängde försiktigt dörren efter mig.

Faran var över. Om jag smög tys till uggletornet nu, skulle ingen höra mig.

Jag började gå. Den svaga vinden fläktade skönt i mitt hår och känslan av att vara ute var helt fantastiskt. Jag hade smugit ut förut fastän jag inte inte fick flera gånger förut, men varje gång var lika spände. De enda gångerna jag får tillåtelse av mina föräldrar att gå ut på gården är när mina bröder spelar quidditch. Min pappa säger att den enda anledningen till det är att jag måste respektera familjesporten. Mina bröder säger att de inte tycker om när jag är med och spelar. De säger att jag är för dålig, men det tror jag inte ett dugg på. Det är snarare tvärtom, jag är mycket bättre än dem.

Det är faktiskt sant. Jag är väldigt bra på quidditch. Det enda problemet är att jag inte tycker om sporten.

Jag hade kommit fram till det höga uggletornet ute på gården. Det guldiga järn handtaget var väldigt kallt och när jag hade öppnat dörren gnuggade jag handen mot benet för att värma upp den. Jag nästan sprang upp för spiraltrappan som var gjord av sten.

Framåtlutad och flåsande stod jag i ett stort, runt rum fyllt av ugglor. På ena väggen fanns det en stor öppnad lucka där ugglorna kunde flyga in och ut. runt alla väggar satt det säkert över hundra ugglor och väntade på att få leverera ett brev. Några ugglor hade börjat hoa och sträckte på ryggen när de såg att jag hade kommit in. De ville förstås att jag skulle välja dem så de kunde visa hur duktiga de var. Men jag skulle inte välja någon av dem, jag skulle välja min uggla, Orakel.

Orakel hade jag fått i julklapp när jag var nio. Detta skulle bli första gången orakel lämnar ett brev eftersom jag aldrig har haft en kompis att skicka ett brev till. Jag var inte alls närvös av han inte skulle klara det, jag visste att Orakel var den bästa ugglan man kan önska sig.

Jag kollade runt i rummet efter Orakel. Jag hittade honom nästan direkt. Jag gick fram till den becksvarta ugglan och kollade in i dens blå ögon. Ugglan började genast picka mot brevet jag nu höll i handen. Jag sträckte fram min arm och Orakel satte sig genast på den. Jag räckte fram brevet och jag kände hur han bet fast det med sin näbb och jag släppte greppet om det.

Jag gick fram till den lilla luckan och sträckte ut min arm.

Jag kollade på när ugglan flög iväg. Jag stod där tills Orakel bara var en liten prick och tills jag visste att detta var ett nytt kapitel i mitt liv.