Millie Potter

Kapitel 1Den ofrivilliga flykten

"Sirius, det är bäst om du tar hand om Millie" sa Lily med en vädjande blick mot Sirius som kollade på James.

"Gör det, Sirius" sa james som höll en sovande Millie i sin famn. "För våran skull och för Millies skull."

"Hon är inte säker hos mig, det vet ni" sa han förtvivlat och började gå runt i rummet. "Jag är säkert högt upp på Voldemorts lista"

"Ja, det kanske du är, men Harry är högst" sa lily, högre denna här gången, samtidigt som en tår rann ner från hennes lena kind. "Vi måste göra allt vi kan för att skydda Harry. Voldemort vill inte ha Millie överhuvudtaget. Vi kommer aldrig kunna göra motstånd om vi måste hålla ett öga på henne med. Speciellt inte med tanken av att hon kan bli offret."

"Hon är säkrast ho dig, Sirius" sa James som började bli otålig. " Han kan komma när som hels nu och för varje sekund som går desto snabbare måste du ge dig av."

"Jag kommer att döda Peter så fort som möjligt." spottade Sirius fram helt plötsligt. Han hade nu satt sig ner i den röda soffan för att lugna sig.

"Gör vad du vill, men du måste gå nu, och du måste ta Millie med dig." sa James snabbt men vädjande. "Gå och göm dig och skicka en uggla när slaget är slått." Sirius nickade. Tog ett djupt andetag och ställde sig upp.

"Jag ska göra det" sa han tillslut. "Bara för att Millie är säkrare ju långt bort från Harry som möjligt."

James sträckte fram Mille, som fortfarande sov djupt, till Sirius famn och lily räckte fram en stor ryggsäck.

"Hejdå" sa han och föll en, två tårar.

Sirius gick ut ur det gamla huset i Godric's hollow, gick snabbt fram till sin motorcykel och satte ner Millie i hytten bredvid. Han satte sig på sadeln, redo att köra iväg.

Vinden susade genom hans långa svarta hår när motorcykeln reste sig högre och högre i den mörka oktobernatten. Efter ett tag kom staden, London, allt närmre och dova ljud från bilar och bussar blev allt högre.

Sirius hade ingen aning om var han skulle ta vägen och tanken slog honom helt plötsligt att Millie kanske inte var så säker med honom. Det skulle vara bättre att lämna henne till ministeriet, bara så länge.

Han ändra riktning genom att dra det högra handtaget till sig. Motorcykeln svängde höger och började sjunka ner i havet av hus och bilar. Motorcykeln landade mjukt men ändå med en liten duns som säkert väckte en och annan. Han hade stannat vid ett lägenhetshus och några affärer som nu var stängda och tomma på folk. Gatan var också tom på folk, men lite längre bort stod några bilar, några få träd och en röd telefonkiosk. Det var den röda telefonkiosken som var anledningen till att han hade stannat här. Telefonkiosken var nämligen en gästingång till ministeriet och det var precis där som han hade tänkt att lämna Millie.

Han tog upp Mille, som fortfarande sov, i sin famn och började gå mot telefonkiosken. Det var helt tyst bortsett från några bilar som hördes då och då och några fåglar som kvittrade till. Hans steg i den kalla halloween natten ekade mella husen och vägen dit kändes som en evighet. När han hade kommit dit öppnade han den röda glasdörren som gnisslade något enormt, och la försiktigt ner Mille på golvet.

"Du kommer att ha det säkrare här än hos mig. Och när dina föräldrar och din bror är säkra igen så kommer du komma tillbaks till dem" sa han med ett litet leende som sedan förenades med en tår. Han böjde sig ner och pussade henne på kinden. "farväl för nu Millie."

Sedan slog han in numret 62442 på nummerbrickan, gick ut och stängde dörren och kollade på när kiosken långsamt åkte ner i marken, ner till trolldomsministeriet.