My precious | Jimin | swedish

Kapitel 6

Jag vaknade upp till att hela jag frös och mina bara fötter hade blivit helt bleka, jag hörde fortfarande musiken men såg inte solen längre. Jag måste ha somnat.
Min mobil var alldeles kall men funkade fortfarande, 04:03 måndag. Jag slog handen mot huvudet och suckade, varför kunde inte detta bli kvar i Sverige.

Mina steg riktades upp mot trappan, med långsamma och stela steg tog jag en trappa i taget. Mina tänder hackade, mina armar och fötter hade domnat bort. Jag öppnade dörren till mitt rum och tog mig fort till sängen, virade täcket om min kropp och lade mobilen på laddning, den behöver värme den också. Jag log, tänk att jag tänkte på en känslolös objekt som om den hade känslor.

Sakta slutade min kropp skaka men stelheten var kvar. Jag stängde ögonen, lät en tår rinna ner innan jag domnade bort.

Alarmet gick på, idag orkar jag bara inte. Konstigt nog hittade jag mobilen på bordet och stängde av alarmet.

Långsamt gick jag nerför trapporna, jag kunde känna stelheten finnas kvar i kroppen från igår.
Jag gick in i köket och öppnade kylskåpet, inget, standard när mamma inte är hemma. Jag vände mig till en av skåpen, den hade oftast någonting att erbjuda till morgonmål. När jag öppnade skåpet föll en paket med ris ner, jag hummade och tog fram en kastrull.

Samtidigt jag väntade på att vattnet skulle börja koka gick upp till mitt rum för att ta på mig skoluniformen.

Jag tog upp mobilen som låg på köksbänken, letade fram Hyejin bland kontakterna och tryckte på namnet. Signalerna gick och jag väntade nervöst på att hon skulle svara, jag hoppades på att hon skulle svara. Jag pustade ut när hon tillslut svarade.

"Snälla förlåt mig!" Utbrast jag innan vi hunnit ens hälsa.

"Öh.. det är okej." Svarade en trött Hyejin i andra ändan.

"Nej jag borde svarat."

"Selina, det är lugnt." Fnissade Hyejin, ett leende spreds på mina läppar.

"Så du förlåter mig." Jag verkade säkert som en allt för ivrig 5-åring men jag var faktiskt glad.

"Selina jag fattar, man orkar inte alltid. Tanken slog ju mig att du dött men då kom jag på att jag hade sluppit ditt irriterande sällskap." Skrockade hon, menandes på händelsen mellan mig, henne och Jungkook. Då kom jag på att jag aldrig riktigt tänkte igenom när jag "lånade" Jungkooks sprit.

"Du minns väll att jag lånade Jungkooks sprit va?" Frågade jag flinandes och betonade ordet "lånade", hon hummade till svar och mitt flin blev bredare. "Ni är ju bra kamrater, så jag tänkte att du kunde sköta saken."

"Vadå bra kamrater, vi känner ju knappt." Utbrast hon chockat, jag blev chockad över hur chockad hon låtsas vara.

"Du vet att jag vet, ses!" Skrattade jag och slog på.

Jag snubblade in på skolgården, sen som vanligt.

Korridorerna var tomma och varenda klassrumsdörr var stängd. Jag suckade och låste upp mitt skåp, tog mina böcker och låste skåpet. Mina steg ekade i korridoren, tystnaden kändes obekväm.

Mina steg stannade vid mitt klassrum. Innan jag knackade hörde jag steg från korridoren, en aning spänt tittade jag åt hållet stegen kom ifrån. Jag jämrade tyst, inte han.

"Kom vi skolkar." Sade han, jag tittade på honom med en oseriös blick och fnös. Jag var på väg att knacka på dörren men han tog tag i min arm.

"Släpp mig Jimin." Skrek jag och hans andra hand var fort framför min mun.

"Käften." Fräste han och började dra mig efter sig. Han fortsatte gå tills vi kom fram till skoltaket. Hans hårda grepp lossade min arm och jag krockade med väggen bredvid.