My precious | Jimin | swedish

Kapitel 9

Skrämt öppnade jag ögonen, vart är jag?
Jag är i ett sjukhus, jag liggandes med ett vitt kläde och massa sladdar och rör i handen, även i näsan. Jag minns hälften, jag minns Jimin, sen är det tomt. Antagligen har det hänt något efter det, då jag är liggandes här.

Hyejin och Jungkook satt på några av stolarna i rummet och pratade, de märkte inte att jag vaknat. Som den nyfikna person lyssnade jag på dem istället för att berätta att jag vaknat.

"Han vägrade, därför var Jin där." Sade Jungkook lugnt, jag försökte minnas men inget om Jin och honom?

"Jimin är en egoistisk odåga. Han är inte ens här." Fnös Hyejin. Antar att det var Jimin de pratade om, Hyejin verkade arg på Jungkook som tvärtom verkade irriterad på Hyejin.

"Han är inte..."

En doktor stormade in i rummet och vi fick omedelbart ögonkontakt, en kille i 20års åldern med blont hår, en läcker sådan. Selina vad är det för fel på dig?? Efter honom kom Jin in och jag drog ihop ögonbrynen, varför är han här??

"Du har vaknat." Log doktorn vänligt och kom närmare för att ta bort de diverse rören och sladdarna, jag nickade och log brett. Både Jungkook och Hyejin stirrade på mig häpet och jag gav dem ett stelt leende, de insåg genast att jag lyssnat på dem.

"Tacka mig Selina, du är inte död!" Utbrast Jin flinades och blinkade med ögat innan han satte sig ner på en av stolarna. Förstummad stirrade jag på honom och han log stolt.

"Är han inte din pojkvän?" Frågade doktorn oförstående då jag inte reagerade på något sätt och han stirrade på mig och Jin. Jag gjorde inget, Jin har en tanke bakom detta men jag fattar inte.

"Du ljög om viktiga uppgifter." Utbrast doktorn argt.

"Du skulle inte släppt mig in annars." Fnös Jin känslolöst och satte armarna i kors.

"Jag är ledsen men du måste gå."

"Nej snälla." Utbrast jag och allas blickar vändes till mig, jag svalde.

"Jag ljuger bra." Flinade Jin stolt och doktorn gav honom en blick som kunnat mörda.

Efter en stund renade doktorn halsen och hans ansiktsuttryck blev allvarligt.

"Varför försökte du ta livet av dig?" Frågade han försiktigt. Jag svalde och skakade på huvudet, så det är så det gick till.

"Du satt nästan medvetslöst på golvet i en smutsig toalett." Fortsatte Jin med chockad röst, jag vände blicken till det öppna fönstret vid sidan om.

Jag öppnade handen, jag såg en vit blomma liggandes. Min blick började flacka mellan alla i rummet, blomman, den hade betydelse.

Mannen med godiset, killen vid toan, det rinnande vattnets ljud, då slog allt mig. Alla tittade på mig oroligt.

"Jag gjorde inte, godiset gjorde, jag hoppades bara." Viskade jag känslolöst och tittade på blomman i handen.

"Vem gav godiset?" Frågade doktorn försiktigt.

"En medelåldersman." Svarade jag enkelt med samma känslolösa ton i rösten som påminde mig om en viss person, Jimin. Han gav blomman, han räddade mig.

1 vecka senare

Det hade gått 1 vecka sedan jag slapp sjukhuset, mamma visste inte. Jag berättade aldrig eftersom hon var på jobbresa och jag ville inte oroa henne. Jag ville också säkra min framtid om att jag får vara med vänner som Hyejin, som festar med alkohol även om man är underårig. Man måste få vara vild och fri.