My precious | Jimin | swedish

Kapitel 19

Vi hade suttit i timmar och pratat, jag hade saknat min mamma så mycket och det var skönt att äntligen kunna prata med henne. Jin hade lämnat, han ville ge oss tid för att prata och sagt att han skulle hämta mig när kvällen kom. Jag tyckte inte om idéen då jag inte ville besvära Jin men han hade insisterat.

En tystnad hade fallit över oss, en mycket bekväm tystnad. Vi fick vara tillsammans och prata efter en lång tid, jag hade inte insett hur mycket jag saknat henne innan jag såg henne igen. En fråga kom upp i mitt huvud, som jag totalt glömt och borde frågat för tider sedan.

"Varför är du på sjukhus egentligen?" Mumlade jag och tittade ner på golvet. Frågan kändes besvärlig att ställa då jag var rädd för svaret. Efter en stunds tystnad suckade hon.

"Jag har jobbat en hel del under de senaste veckorna. Tillslut blev det för mycket." Jag mötte hennes blick igen, det var som om hon skämdes. Vi brukade ofta gräla över hennes jobb men jag kände på mig att idag var inte en dag då jag ville gräla. När jag yngre brukade det såra mig att hon alltid var på jobb och inte tillsammans med mig, men nu är det annorlunda. Jag förstår att det är något hon måste göra och i viss del hör hon det för min skull, jag har lärt mig uppskatta sakerna jag får eftersom det är på grund att min mamma jobbar. En suck lämnade mina läppar, även om jag uppskattar är det en del av mig som fortfarande vill att hon skulle ha ett jobb som inte kräver så mycket resande.

"Du ska väl fortsätta jobba efter?" Frågade jag med tyst röst, hon nickade. Egentligen visste jag svaret redan men jag hade hoppats på ett annat svar. Efter en liten tystnad fortsatte vi prata igen men istället för att känna glädje hade jag en känsla av sorg inom mig. Jag hade hoppats på att hon stannat en tid längre.

Det var dags, solen hade gått ner och kvällen hade börjat mörkna då jag drog fram min mobil. Jag hade sagt hejdå till mamma och samtidigt hade all glädje runnit ur mig. Jag letade fram Jins nummer och skickade iväg ett meddelande. Det tog inte lång tid innan jag fick ett svar, han skulle vänta vid ett närliggande café. Jag lämnade sjukhuset och började gå längs gatan. Tusen tankar gick runt i mitt huvud.
Plötsligt kände jag en hand greppa tag om mig och dra mig undan till en mörkare gränd.

"Det är verkligen du." Utbrast en djup röst överraskat, jag kände igen rösten. Jag vände mig sakta om och kände tårarna pressas fram. Jag hade trott att jag aldrig igen skulle behöva träffa honom men nu står han här.

"Du vet jag har saknat dig." Han hade det samma elaka flinet prytt på sina läppar som han haft för år sedan.

"Släpp mig." Mumlade jag med tyst röst och min blick föll ner på marken. Han gav ur sig ett tyst skratt. I år hade han fått mig att känna, värdelös, mindervärdig och oduglig, aldrig hade jag vågat säga ifrån utan låtit honom fortsätta. Jag kände en tår sakta rinna nerför min kind.

"Fortfarande lika patetisk. Jag hade hoppats på att du hade lärt dig att man ska inte låta folk göra som de vill med dig." Flinade han samtidigt som han lade sin hand på min kind och strök mina tårar med sin tumme. Jag inte slå bort hans hand men jag kunde inte, något i mig gjorde stopp.

"Kenta, snälla..." Försökte jag igen men min röst slutade innan jag hunnit sluta meningen. Det var ingen mening att fortsätta, han skulle inte göra som jag ville utan han skulle fortsätta som han själv ville.

"Kom." Han lade sin arm runt mig. Jag försökte få honom att stanna men han hade ett hårt grepp om mig.

"Släpp henne." Morrade en röst bakom oss.  Kenta stannade innan han gav ur sig ett fnys och sakta vände om sig med mig i sitt grepp.  Mina ögon vidgades då jag såg personen som ägde rösten.

"Jimin." En tyst andning rymde ur min mun. Utav alla personer trodde jag verkligen inte på att det skulle vara han, varför var han här och varför skulle han bry sig om en tjej som han knappt kände.

"Idiot." Fnyste Kenta innan han knuffade mig och jag föll hjälplöst falla framåt. Jag kände asfalten riva upp mina handflator och knän. Han hukade sig framför och med sin hand under min haka tvingade han mig att möta hans blick.

"Jag saknade dig och jag tappade dig." Viskade han med en tom blick innan han släppte mig och jag föll ner på marken igen. Min blick följde efter honom då han sakta försvann i mörkret.

Efter en stund kom Jimin fram och greppade ett hårt tag om min arm. Han drog mig upp hastigt och ett tyst kvidande rymde mina läppar då jag kände smärtan i min handled.

"Vi går." Mumlade han argt och undvek all ögonkontakt, jag följde efter utan säga ett ord. Jag fick smått springa efter honom för att hinna med då han gick.

Snart fick jag syn på den svarta bilen. Jin steg ur bilen och tittade på oss undrande då vi stormade nerför gatan. Jimin släppte sitt hårda tag om min handled och knuffade mig i famnen på Jin.

"Håll reda på henne." Fnös Jimin irriterat innan han vände och gick. Jimin var så svår att läsa, han hade ingen känsla inom sig. Vad han än gjorde var hans ögon alltid kalla och känslolösa. Den enda gången jag sett honom uttrycka en känsla ärligt var vid skoltaket, då jag sårat min hand efter att ha sprungit i trapporna.

Ett tyst hostande av Jin väckte mig ur mina tankar och mina händer släppte taget om honom.

"Jag kör dig hem." Med kinder röda som räkor gav jag honom en kort nick och vände mig innan jag satte mig i bilen.

Efter en stund bröt Jin tystnaden som varat i bilen. Det hade till en början varit en aning obekvämt men på nått sätt fick Jin mig att känna mig bekväm i tystnaden.

"Vad hände med Jimin?" Frågade han med en lugn röst. En suck lämnade mina läppar, jag skulle helst undvikit frågan men jag kände mig vara skyldig sanningen eftersom Jin gjort så mycket för mig under dagen. Orsaken till att jag helst inte svarat var Kenta, jag måste berätta om honom för att det med Jimin ska vara förståeligt.

————————————————————————

Kapitel 20 kommer under veckan! :)