Like You Didn't Exist

47

Tidigare:

Jag satte mig på en av stolarna i köket & tröståt ungefär 74378282 bitar choklad & B&J med vaniljsmak.

Dörren öppnades & Leonie kom in &, vänta nu... Ogge???
_________________

Leonie's POV

Ogge följde med mig hem.
Han ville prata med My & förklara, tyckte de lät bra så var ju helt okej.
Jag öppnade dörren & gick in.
De helsvarta Vans ställde jag av mig precis innanför dörren.
När jag vände mig om stog Ogge helt stilla & kollade bort mot köket där My satt med samma tomma ansiktsuttryck.

Hon lyfte sig från barstolen & gick ut i trädgården, eller ja, halvt sprang.

"My.." sa Ogge & gick efter henne.

Kanske skulle va opassande & följa efter så gick upp till mitt rum.
Oh shit ja.
Oscar.

Hade glömt bort honom.

När jag kom upp för de alldeles för långa trapporna hörde jag lågt gitarr ljud & Oscars ljuva sångröst från rummet.
Ljudet blev starkare ju närmare jag kom, men upphörde när jag öppnade dörren.

"De låter bra" sa jag efter en liten stunds tystnad & stirrande.

"Ehm, tack. Vars var du?" frågade Oscar & ställde ner gitarren.

"Jag gick till Ogge, han är ute & pratar med My nu." svarade jag.

Jag gick fram till sängen & satte mig ner brevid honom.

"Vad var det som hänt igentligen?" sa han & kollade på mig med sina stora glänsande ögon.

"Omar hade haft lite kul med sin tjej & det va hon som öppnade dörren. Allt var bara ett stort missförstånd." sa jag & kollade ner på mina händer som jag höll på att riva sönder.

Måste verkligen sluta med det.
Blir ju fula märken.

Det var tyst en bra stund innan jag öppnade munnen.
"Vad spelade du?"

"Tro det eller ej, men lyckades faktiskt börja skriva lite på en ny låt." svarade Oscar.

"Shit va coolt, får jag höra?" frågade jag uppspelt.

"Självklart" sa han & la gitarren i knät.

Han spelade först några ackord för att få in rätt ton.

"I can hear you smile,

I can hear you smiile.

Just for a little while, I can hear you smile." sjöng han enkelt, men helt magiskt.

Han la ner gitarren & återigen föll tystnaden över rummet.
Denna gången var det mer av en behaglig tystnad.
Jag mötte Oscars blick & våra ansikten närmade varandras.
Precis när våra läppar skulle mötas ringde mobilen.
Såklart.

Oscar kollade besviket ner i golvet.

"Någon annan gång" sa jag & rörde lätt min hand över hans kind.

Jag tog upp mobilen & svarade.

"Hallå?" sa mammas mjuka röst.
"Hejsan"
"Jag kommer hem lite senare idag, förmodligen imorgon eller Torsdag"
"Va det bara det?"
"Ja, vadårå?"
"Seriöst, du skojar med mig."
"Tonåringar...jaja ha de bra, puss."

Va det seriöst bara det hon ville?
Kunde hon inte skickat ett sms.
Hade ju värsta moment där.

På tal om sms.
27 olästa, alla från Felix.
Shieeeht.

"Vad är det?" frågade Oscar.

"Va? Nä inget." svarade jag & log mot honom.

"Okej, så vad är det?" frågade han igen.

"Inget sa jag ju" sa jag & reste mig upp.

"Tror du inte jag känner igen det där leendet?
Det är det du gör när det är något & du inte vill att man ska tro att det är det.
Och dina händer är helt sönderrivna." sa Oscar & kupade sina händer runt mina.

"Är vi hemska människor? Jag menar hur påverkar allt detta Felix?" sa jag tyst & Oscar släppte mina händer & drog ena handen genom håret med en suck.

"Varför måste allting alltid va hur det påverkar Felix? Kan du inte bara tänka på dig? Hur påverkar detta dig? Är jag bara en distraktion, eller är det något seriöst du vill ha? För om du hellre vill ha Felix så är det ingen idè att vi ens försöker." sa han & slängde armarna i luften.

Jag kände tårarna svida i ögonen.
Lätt drog jag handen över kinden för att få bort en tår som smugit sig ut.

"Förlåt, jag menade det inte så. Jag vill bara att du ska göra det som är bäst för dig. Det som gör dig lycklig.
Du ska va med den som får dig att känna dig hel, den som får dig att le, den som får dig att skratta.
Jag vill mer än gärna vara den personen, men jag vill att det ska va du som väljer."

Nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Kände mig som en liten femåring.

"Kom här" sa han & kramade om mig.

"Vem du än väljer så kommer jag alltid älska dig." Viskade han.

Ogge's POV

Jag gick efter My ut i trädgården.
Först när jag kom ut såg jag henne inte, men hörde sedan snyftningar från den lille stugan.

Jag skulle precis trycka ner handtaget, med hörde sedan snyftningar från baksidan av den.

Försiktigt gick jag dit, och där satt hon.

"Snälla gå" mumlade hon utan att möta mig blick.

"My, snälla låt mig förklara." sa jag & satte mig brevid henne.

"Du har missförstått allt. Det är inget mellan mig & Jasmine, hon är Omar's tjej. Jag vet knappt nå mer än hennes namn. Det finns bara en tjej för mig, och hon sitter brevid mig." sa jag & la en hårslinga bakom hennes öra.

Hon kollade upp på mig med sina stora underbara ögon.

"Jag saknar dig gumman, jag ber dig. Kom tillbaka till mig." sa jag & la handen på hennes blöta kind.

Jag hann inte säga mer innan hennes läppar var hårt pressade mot mina.

Hon la sin hand om min nacke och jag höll kvar min på hennes kind.
Hennes läppar var blöta, men det var fortfarande helt magiskt.

Efter en stund drog vi ifrån & kollade bara på varandra.

Hon la sin hand i min & kollade ner på de.
Jag kramade hennes hand & fokuserade på sminkfläckarna som kletats av på ovansidan av den.

"Jag har saknat dig." pep hon fram.

"& jag dig"