Like You Didn't Exist

48

Tidigare:

"Jag har saknat dig." pep hon fram.

"& jag dig"
_______________

Felix POV

Det tog ungefär 45 minuter, men jag var äntligen snart hemma.

Jag hade skickat jag vet inte hur många sms till Leonie i hopp om att hon skulle svara.
Men ändå, inget.
Allt jag vill är att prata med henne.
Igentligen vill jag ju ganska mycket mer än det, men ja.
Jag kunde se mitt hus & gick snabbare.
Vill bara komma hem så jag kan lägga mig i en boll av ensamhet & gråta utan att någon dömer ut mig.
Jag tryckte ner handtaget, men det var låst.
Såklart, ingen är hemma.
Ivrigt letade jag efter nycklarna, men hittade de inte.
Fan, fan, fan, fan.
Var det inget fönster öppet någonstans?
Jag gick runt huset & inget.

När jag kollade in igenom köksfönstret såg jag de.
Nycklarna.
Jag kunde nästan höra de hånskratta åt mig.

De enda som har extranycklar som jag känner till är Ogge, och Oscar.
Leonie lämnade tillbaka sin, men hade ju inte hänt att jag frågade henne ändå.

Jag drog upp mobilen ur bakfickan & ringde Ogge.

4 signaler gick fram, sedan avslutades det.
Klickade han seriöst bort mig?
Varför är världen emot stackars lille Felix just idag?
Får väl sitta här till Fredag då resten av familjen kommer tillbaka med sina fancy små nycklar.
Bättre de än att åka ut till ödemarken & ha "värdefull familjetid".

-30 Minuter Senare-

Struntar i detta nu.
Jag tar & ringer Oscar.
Jag vill komma in.

Efter bara 2 signaler svarade han.

**
O: Tja
F: Hej, du är du hos Leonie?
Gjorde ont & fråga de, men jag är trött & bryr mig faktiskt inte längre.
Han blev tyst en stund.

O: Vad är det Felix?
F: Låt inte så besviken på mig, jag har glömt nycklarna på bordet & familjen har åkt iväg, undrar bara du kan komma & låsa upp.
O: Visst, kommer strax.
**
Det var ju ett muntert samtal.

Jag lutade huvudet bak mot dörren & stängde ögonen.
Känns som att rumpan håller på att formas efter den konstiga dörrmattan.

Dörren till Leonie's hus smällde igen & snabbt öppnades mina ögon.
Oscar var påväg hit så jag ställde mig upp.

"Hej, hur gåre?" frågade han när han kom fram.

"Bra" svarade jag kort.

"Felix, jag vill inte att det ska va såhär, vi brukade va bästa vänner.
Jag kräver inte att det ska bli som förut, men vi behöver väl inte bråka." sa han.

Jag svarade inte, utan stog bara & drunknade i mina egna tankar.

Han låste upp dörren & började gå iväg igen.

"Oscar" ropade jag efter honom.

Han hade bara hunnit gå två-tre meter, så stog kvar.

"Förlåt. Jag har vart en riktig liten bitch, och jag ska inte störa er mer. Men kan du bara snälla hälsa Leonie att jag är ledsen? För allt." sa jag dystert.

Han nickade & fortsatte gå & jag gick in i huset.

Jag sprang direkt upp på mitt rum & la mig på sängen.
Aldrig har jag kännt mig mer ledsen, men det kom inte en ända tår.

Usch va trött jag är.
Vill bara sova & glömma allt.
Men måste fixa detta på något sätt.
Nästa år är sista året, borde fokusera på mina betyg istället.
Och Oscar hade ju en poäng, kan inte va den här stämningen mellan oss, vi är ju med i ett band tillsammans.
Finns bara en lösning till alla mina problem.

Släpp Leonie.