En ny resa (Swedish)

Kapitel 6

Höstlovet här i Brisbane var precis lika varmt som en sommar i England, om inte varmare. Här föll inte löven från träden och de var fortfarande gröna. Jag klagade inte, jag älskade värmen! Men jag önskade att det kunde snöa vid jul.

Luke hade inte pratat med mig sedan jag lurade honom och det var ungefär en månad sedan. Jag ångrade vad jag gjorde. Han verkade inte vara sån som Celine beskrev.

Men Luke gav mig aldrig någon chans att be om ursäkt.

Jag vaknade av att solen sken i mina ögon. Den hade lyckats hitta en glipa i persiennerna och lyste i samma riktning där jag låg. Jag satte mig försiktigt upp och kände direkt att huvudet protesterade.

Mamma kom in rummet.

-Hur är det med dig gumman? Mår du inte bra idag? Klockan är kvart i tolv och du har inte stigit upp ännu.

Jag blängde på klockan. Visst hade hon rätt. Jag brukade vara en ganska morgonpigg människa. Den som alltid ringde och väckte sina kompisar klockan 6 på morgonen och frågade om vi skulle gå och shoppa.

Då och då fick jag till svar och jag var dum i huvudet. Men jag fann ingen ro att sova bort hela dagen. Sova gjorde jag på natten.

Mamma kollade sig runt om i rummet. Jag hade verkligen sovit oroligt. Täcket låg vid fotänden, kudden låg borta vid garderoben och vattenglaset som hade stått på nattduksbordet hade jag vält omkull så allt vatten låg på golvet. Svetten rann ner från mitt hår fastän jag hade haft fönstret öppet på glänt hela natten.

Men jag tänkte inte vara stilla hela dagen.

-Jag kanske mår lite bättre av en promenad, sa jag och ställde mig upp. Jag letade upp mina ljusblåa bomullsshorts och bytte min pyjamas tröja mot en tight vit topp. Jag visste att mamma inte gillade det, men hon brydde sig inte om att protestera. Det var inte lönt.

Jag tog på mig löparskorna och gick ut i solskenet. Solen stekte mot min hud, kanske var det inte så bra att vara ute en sån här varm dag.

Det hindrade mig inte. Jag bestämde mig för att gå utan att direkt veta vart jag skulle.

Svetten fortsatte rinna men jag brydde mig inte om det. Värmen i asfalten började stiga under skorna, men med blicken framåt fortsatte jag gå. Många människor var ändå ute, men de flesta höll sig i skuggan.

Nere vid parken såg jag ett gäng killar sitta i gräset och prata. Jag hörde inte vad de sa, men såg vilka de var. Jag såg inte Roy där men..

-Luke! ropade jag.

I samma stund som han vände sig mot mitt håll, hörde jag ett lågt väsande bredvid mig. Strax där efter kände jag ett smärtsamt stick i ena vristen. Jag var så slarvig att jag inte hade sett var jag trampade.

Jag började må illa och det snurrade i huvudet.

Mina ögon rullades bakåt när mitt huvud slog i marken. Jag lade instinktivt handen bak där det gjorde ont. Smärtan i benet kändes nästan ingenting nu. En varm mörk färg började rinna ner från handen. Jag kunde inte se klart.

Snabbt fanns två starka armar där och höll om mig. Jag kände igen det ansiktet även fast jag såg suddigt. Nu hade jag chansen.

-Luke, jag är så ledsen att jag ljög för dig. Kan du ge mig en chans till eller låt mig åtminstone låta mig förklara?

-Såklart, men vi kan prata sen. Det viktigaste just nu är att du kommer till sjukhuset.

Luke tog upp sin mobil med den ena handen och höll om mig med den andra. Han slog 112 och berättade vart vi befann oss.

Nya ansikten dök upp. Jag koncentrerade mig noga på vilka de var, bara för att jag inte skulle somna. Jag kände igen allihopa. Förutom Luke fanns David där och de två som undersökte mitt ben var Peter och Daniel.

-Vi måste ta in henne i skuggan. Här ute i solen kommer hon brännas ihjäl,sa Peter skärrat och alla höll med.

Alla fyra hjälpte mig försikigt upp och lät mina armar hänga på Lukes och Davids axlar. Smärtan i benet kom tillbaka och hela jag brann som av feber.

Det kändes som flera timmar innan de lade mig ner igen, men då låg jag på svalt gräs. Mitt huvud bultade så jag kunde inte sitta upp. Luke var snabbt vid min sida igen och höll mig i handen.

Det var riktigt svårt att hålla mina ögna öppna, jag ville bara somna.

-Ambulansen är på väg. Du kommer bli bra. Bara håll dig vaken! sa han och klappade mig varsamt på kinden.

Jag kämpade med att få hjärtat bulta normalt. Jag vet inte om den rusade på grund av smärtan, stressen eller av Luke.

Han satt precis bredvid mig, nu hade jag min chans.

-Luke, jag..

Sedan blev allt svart.