En ny resa (Swedish)

Kapitel 13

June var fortfarande sjuk och fick stanna på sjukhuset ett par dagar till. Mamma stannade hos henne. Jag var och besökte så ofta jag kunde. Kände mig så hjälplös. Jag ville gå fram och krama om henne och säga att allt skulle bli bra. Men mamma sa att jag inte fick gå nära tills doktorn hade sett till så det inte var något smittsamt. Tills vidare fick jag stundera och trösta på avstånd.

Jag åkte hem och hämtade de saker June ville ha och köpte det hon ville äta. Annars satt jag på en stol bredvid hennes sjuksäng och berättade vad som hade i vardagen.

När jag träffade Luke och öppnade mig för honom om vad som hade hänt, följde Luke med så ofta han kunde och hälsade på June.

-Jag är så glad att ni är tillsammans igen. Sa June och log.

Luke satt i soffan och jag i hans knä.

-June vi gjorde aldrig slut. Jag behövde bara vara för mig själv ett litet tag.

-Ni är typ det gulligaste paret som finns.

Då började både jag och Luke le. Jag lade mitt mitt huvud under hans ansikte och kände mig som ett litet barn. Jag fick gott om plats i Lukes famn även fast vi var ungefär lika långa. Några högklackar kan jag dock glömma att gå i.

Mamma var hemma och hämtade lite kläder och jag lovade att stanna kvar. Luke lämnade inte vår sida heller.

-Hur känner du dig June? Frågade han när June hade pratat klart.

-Jag mår bra just nu. Doktorn sa att om det fortsätter såhär så kan jag få åka hem om ett par dagar.

Luke satte vid hennes fötter och de båda började prata om ett och annat. I samma sekund började min mobil vibrera i haden. Det var Celine och jag ville inte trycka bort henne. Här inne i sjukhuset fick man inte ha mobilen på. Jag förklarade snabbt för Luke och June att jag var tvungen att ta det här, och sprang igenom korridorerna för att komma ut.

-Förlåt Celine. Jag är kvar på sjukhuset och var tvungen att gå ut.

-Hur är det med June?

Celine hade fortfarande inte kommit över vad som hände hemma hos mig för tre dagar sedan. Jag hade lättare att komma över Junes skrik än Celine.

Jag suckade.

-Hon mår bra med tanke på omständigheterna. Men det konstiga är att doktorn inte vet riktigt vad som är fel på henne.

Jag satte mig på en av bänkarna intill den stora parkeringen. Det kändes konstigt att vår ruta var tom. Som om vi var stamkunder här. Men jag visste att snart skulle bilen stå där igen, mamma skulle titta in igenom dörren och jag går hem. Så såg det ut nu för tiden. Jag saknade att ha min lillasyster där hemma.

-Men det är väl bra att det inte kunde hitta något. Då får hon komma hem tidigare.

-Jo..

Men jag var inte så säker.

-April, jag och David satt och snackade imorse. Jag vet att det är mycket nu med June och allt. Men vill du och Luke följa med ut och äta med oss ikväll?

Nu börjas det igen.

-Jag vet inte Celine. Med allt som har hänt behöver jag lugn..

-Och ro jag vet. Då passar en dubbeldejt utmärk. Hälsa Luke att vi träffar er där klockan 20 och kommer ni inte får du ta konsekvenserna. Älskar dig!

Sedan lade hon på. Celine var precis sån, gav inte sig för än hon fick vad hon ville. Men jag älskade henne ändå. Kanske detta skulle bli kul?