Låt mig älska dig

Kapitel 1

(Håller på att renskriva, så allt är inte perfekt än men tack för att du vill läsa)

"Men vakna då, fan!"

Innan jag hann reagera på min bästa väns utbrott, mer än att långsamt lyfta huvudet några enstaka centimeter från madrassen, kom en kudde flygande mot mitt huvud i en väldig hastighet. Man skulle kunna tro att något sådant inte skulle göra särskilt ont med tanke på att kuddar brukar vara mjuka och Nicole är väldigt svag, men jag kan garantera att mitt ansikte är lika rött som en tomat av smällen. Det kan såklart bero på att min hud är väldigt känslig och att jag, precis som min bästa vän, inte heller är särskilt stark eller tålig. Chockerat, fortfarande med halvt öppna, trött ögon, kollade jag på Nicole som satt mitt emot mig på skrivbordsstolen. 

"Vad?" muttrade jag och drömde huvudet ner i madrassen igen så att jag kunde dra täcket över huvudet och fortsätta sova till jag var helt och hållet utvilad. Vi hade inte gått och lagt oss förrän klockan var närmre två då vi hade slötittat på Mean Girls efter tjugoelfte gången, fnissade och snapade killar som var alldeles för gamla för oss. Eller jag lade väl för det mesta min fokus på en specifik kille som inte alls var för gammal eftersom han till och med hade gått i samma klass som mig. 

Utav ren nyfikenhet blickade jag bort mot min väckarklocka genom den lilla glipan mellan täcket och madrassen för att se om jag kanske inte alls borde somna om. Klockan kanske var ett på dagen. Med vita, alldeles för ljusa, siffror visade klockan 06.28. Sedan när började Nicole vakna så här tidigt? Aldrig under hela den tiden vi har varit vänner, vilket känns oändligt länge, har jag bevittnat henne gå upp såhär tidigt. Inte ens när vi sov över på skoldagar. Kanske är det så att jag har hört talas om att hon gått upp vid en liknande tid när hon vaknat upp hos någon random kille och lämnat honom utan att säga hejdå, men till och med det har inte hänt särskilt ofta.

"Men gå upp nu då! Skolan börjar om typ en och en halv timme", suckade hon samtidigt som hon reste sig upp från stolen och började gå den korta biten till mig. "Astrid, upp med en gång." Hon ryckte bort täcket ur mitt grepp. Fan då.

"Vem bryr sig, jag kan sjukanmäla mig", grymtade jag och försökte tafatt få tillbaka mitt täcke. Jag kanske var klen i övrigt, men när jag var nyvaken var jag nog lika stark som en ... snigel?

"Det är första skoldagen". Jag kollade upp på henne med en frågande blick, fortfarande med halvt slutna ögon. Och? "I ettan."

Med ens de två orden var yttrade näst intill hoppade jag upp ur sängen, muttrandes på några svordomar. Hur kunde jag glömma att jag ska börja i gymnasiet? Vem gör ens det? De flesta har säkert planerat ut sin outfit dagen innan, hängt upp den fint och prydligt så att de kan ta på sig den så avslappnat som möjligt. De flesta gör sig säkert redo i timmar och äter en lugn och stadig frukost. Men jag? Jag vaknar såpass sent att jag har drygt trettio minuter på mig att göra mig redo. Jag, åtminstone, hinner absolut inte att göra mig presentabel på så lite tid. 

"Vafan ska jag ha på mig?" utbrast jag en aning hysteriskt. Stressat hade jag redan börjat rota genom min garderob, men ingenting som jag fick tag på verkade tillräckligt bra. Man var ju tvungen att göra ett bra intryck första dagen på gymnasiet. Iallafall försöka, för det var ju nu som allt började bli viktigt på riktigt. Shit, hur kunde jag inte vara mer förberedd? Visste Nicole om detta igår utan att säga något?

"Ta bara på dig något." Irriterat kollade jag bak mot Nicole som nu satt i min säng, påklädd och färdigsminkad. Varför hade hon inte väckt mig tidigare?

"Men vad?" frågade jag och drog ut på a:et, och det kom ut mer irriterat än vad jag hade väntat.

Hon kollade upp från telefonen med ett nonchalant uttryck och höjda ögonbryn, och mötte min frustrerade blick. Hon himlade med ögonen, men reste sig upp och ställde sig brevid med med blicken på insidan av min garderob.