Låt mig älska dig

Kapitel 13

Jag hade inte sett Noel på ett tag nu, men känslan av illamående fans fortfarande kvar.

Efter att deras grymma lät hade spelats klart och alla hade gratulerat de hade folk spridit ut sig i lägenheten igen, så det var svårt att hålla koll på vart just en specifik person tog vägen, även om den personen var det enda man kollade på.

Jag satt fortfarande i soffan, men inte längre i Valters knä. Han satt nu istället bredvid mig, men det var väl ungefär samma sak. Det var nästan lite jobbigt hur han var tvungen att vara precis vid mig hela tiden. Jag visste varför han gjorde det också. Han ville ha koll på mig, och inte minst Noel Flike.

Han var inte här dock, så vart var han?

"Jag ska bara på toa", viskade jag och Valter nickade, och satt kvar när jag reste mig. Hm, är du säker att du inte vill följa med mig in på toaletten älskling?

Jag gick förbi köket där bland annat Ludwig satt, men ingen Noel. Påväg till toaletten mötte jag Camilo som gav mig ett brett leende som jag genuint besvarade. Det var ingen i hallen, men det var väl i och för sig inte särskilt konstigt, så jag vände mig mot Noels sovrumsdörr. Tänk om han var där inne med hon där tjejen? Det kändes som ett slag i magen.

Nu får jag fan skärpa mig. Han var inte ens min pojkvän. Vi höll inte ens på. Jag hade ingen anledning eller rätt att bli ledsen över att han löser någon annan.

Jag hindrade mig själv från att öppna dörren och styrde istället stegen mot badrummet inte så mycket längre därifrån. Han kanske var där inne?

Vem gör ens som jag? Går runt och letar efter en kille när man själv redan har en. Vad gjorde Valter nu liksom? Helt ärligt satt han antagligen och kastade ut sig en massa skämt som fick hela lägenheten att skratta.

Toalettdörren var öppen och försiktigt gick jag bort mot den. Lampan var tänd och ljuset svämmade ut i korridoren. Han kanske hade varit där inne och tvättat händerna? Eller hjälpt någon att spy? Det var ju dock ingen som hade druckit tillräckligt mycket för att spy här, men vem vet.

Jag kollade in i rummet, men det var ingen Noel där, utan Dante. Han stod med händerna på båda sidorna av handfatet och med blicken ner i golvet. Vad höll han på med? Har det hänt något?

Han vände upp blicken från golvet och kollade rakt på mig. Det var nog första gången någonsin som han faktiskt kollade på mig. Tidigare har han liksom kollat igenom mig. Dock varade inte min glädje över att vi tagit ett steg framåt i vår vänskap särskilt länge.

Efter endast någon sekund av stirrande lutade han sig mot dörren och smällde igen den. Rakt i mitt ansikte.

Det tog några sekunder innan jag återhämtat mig och jag stod bara sär och blinkade. Dante hade garanterat något emot mig, men jag orkade ärligt talat inte ens bry mig just nu. Jag var tvungen att hitta Noel, och det snabbt.

Jag fortsatte stappla mig fram till hans sovrumsdörr som inte var särskilt långt borta från badrummet. Jag tog ett djupt andetag och stirrade på handtaget. Det var svårt att förstå, men av någon anledning kunde jag inte riktigt förmå mig själv att öppna dörren. Tänk om jag skulle få se något jag inte ville? Jag kunde höra mitt hjärta slå och mitt ansikte blev alldeles varmt. Varför rodnade jag?

Snabbt drog jag ner handtaget och puttade upp dörren. I sängen låg det två personer. Den ena över den andra med ansiktena tätt ihop. Kysstes de? Vem var de? Den som låg på toppen hade relativt långt hår, så antagligen en tjej.

Av någon anledning var det som att jag var som fastfrusen. Jag kunde inte röra på mig, så jag stod bara där i dörröppningen och kollade på hur de två personerna löste som ett creep.

Tillslut tror jag att de märkte, vilket i och för sig inte var särskilt konstigt, och tjejen vände sitt huvud mot mitt håll. "Vill du nåt eller?"

Jag ryckte till. "Öh..." Jag försökte få ut ord men min tunga kunde inte forma bokstäverna.

Killen flyttade på sig så att han var mer i en sittande ställning och han kollade fram bakom tjejens kropp. "Astrid?" Det var hans röst. Det var Noels fucking röst.

Och då var det något som brast inom mig. Tårarna började rinna och jag började hulka. Högt.

"Vad är det för fel på dig?" Snäste tjejen. Det undrade jag med.

"Ey, snacka inte så till henne."

Jag stod kvar i dörröppningen och hade svårt att avskilja vad som hände där inne i rummet eftersom det var nedsläckt, men jag kunde se hur tjejen surt klättrade av Noels kropp. "Jag drar", sa hon irriterat och gick förbi mig och passade på att gå in i min axel.

"Varför gråter du?" Noel hade ställt sig upp och gått bort till mig. Hans ögon var snälla och jag kunde inte förstå att den här personen kunnat behandla mig som luft.

Jag började gråta ännu mer och hans blick ändrades till orolig. Han drog med mig in i rummet och stängde dörren bakom mig.

En stund stod vi bara där och kollade på varandra. Jag fortfarande smed tårar i ögonen. Sedan omfamnade han mig i en varm kram. Jag slog armarna runt honom och han drog mig om möjligt ännu närmre.

"Snälla gråt inte." Jag snyftade tyst mot hans axel. "Förlåt."

"För vad?" han drog ifrån, vilket gjorde mig lite ledsen, och kollade konstigt på mig.

"För att jag försörjde mellan dig och den där tjejen."

"Hon var ingen speciell ändå."

"För att jag står här och gråter då." Jag satte mig ner på sängen och tog tag om hans hand för att han skulle göra samma sak.

Han skrattade lätt. "Jag förstår mig inte på dig."

Jag drog ihop ögonbrynen. "Vadå?"

"Varför gråter du ens? Helt ärligt. Inte för att göra dig ännu mer ledsen, men det är så jävla skumt."

Tack? "Jag vet inte vad jag ska svara." Jag visste ju inte själv varför jag grät egentligen. Det kanske var för att jag snart skulle ha mens eller något. För vem gråter för att någon random kille kysser någon okänd tjej? Fast Noel var ju ingen random kille.

"Är det för att du-" men jag avbröt honom genom att ge honom en snabb puss på munnen.

Han gav med en oförstående min, men flyttade sig sedan närmre och placerade sina läppar mjukt mot mina. Samtidigt som det pirrade i magen kände jag mig samtidigt illamående. Hur kunde jag göra såhär mot Valter? Dock slogs den tanken bort snabbt av distraktionen från känslan jag fick när våra läppar masserade långsamt mot varandras.

Jag drog ifrån för andrum

Så kysste han mig igen, men denna gången var det annorlunda. Det var långsammare. Det var som att han ville ta vara på detta minnet med så många detaljer som möjligt.

"Fan vad du förvirrar mig, Astrid", andades han tungt.

"Berätta bara inte för Valter."