Lights Will Guide You Home || Luke Hemmings | Book 2

Kapitel 2 - Please don't leave me.

| Zoey's P.O.V |

Min mamma ligger på sjukhus. Jag sprang likt en gepard. Hennes läge var ostabilt. Folk som stod i min väg knuffade jag åt sidan, medveten om alla konfliktfyllda blickar som följde mig. Jag får inte förlora henne. Tårarna rann nedför mina kinder. Jag måste återvända hem, en sak jag hade lovat mig själv aldrig att göra.

Snart skymtade jag mitt mål bland höghusen som sträckte sig längst gatorna. Jag skyndade på mina steg och slog sedan upp dörren in till fiket där jag och Heather jobbade tillsammans. Heather stod, till min lättnad, bakom kassan och var i full färd med att ta betalt av hungriga och törstiga kunder. Hon mötte min rödgråtna blick och bad sedan Hanna, en väldigt rar tjej som också jobbade här tillsammans med oss, ta över kassan. Heather gav mig tecken på att följa med henne in i köket, och jag lydde hennes order utan ett ord. 

'' Jag måste återvända hem. '', snyftade jag när vi väl befann oss i det nystädade köket. 

Heather tittade oförstående på mig, hela hon liknade ett frågetecken. 

'' Vad menar du? '', frågade hon, samtidigt som hon tog av sig sitt förkläde och hängde det på en krok till höger om oss. 

'' Min mamma. '', började jag men bröt sedan ihop i tårar. Jag var så oerhört rädd för att förlora henne, och jag behövde vara vid hennes sida. 

Heather fick stora ögon, innan hon omfamnade mig i en kram och strök mig omsorgsfullt över ryggen. 

'' Vad är det som har hänt med din mamma, vännen? '', frågade Heather mjukt och jag grät ut mot hennes axel, för omskakad för att ens vara men lyckades tillslut öppna min mun. 

'' Hon var med om en bliolycka och ligger på sjukhus. '', började jag och tog sedan ett djupt andetag. '' I koma, dem vet inte om hon någonsin kommer att vakna upp igen. ''

Orden lät så hemska. Det var så fruktansvärt orättvist, jag hade redan förlorat min pappa och jag vägrade att släppa taget om min mamma. Hon hade alltid funnits vid min sida, stöttat mig i vått och torrt. Nu behövde jag finnas vid hennes sida och kämpa för hennes liv.

'' Jag följer med dig. '', sa Heather, vilket fick mig att vakna ur mina tankar. 

'' Heather, nej. Du har redan gjort så mycket för mig, och jag kan inte begära att du ska flyga över halva jorden för min skull. '', började jag men Heather avbröt mig.

'' Zoey, du är min bästa vän. Jag vill finnas vid din sida och hjälpa dig igenom det här. Plus att jag accepterar inte ett nej. '', sa hon bestämt och jag kunde inte undgå att le igenom mina tårar. 

En sann vän är en som kan få dig att le ett äkta leende, även under dom svåraste tider. 

__

| Nästa dag klockan 02:43 |

Vi befann oss nu på flygplatsen. Efter en hel del besvär hade vi lyckats packa två resväskor var och ordna två flygbiljetter. Nackdelen var att flyget skulle gå mitt i natten, 03:15, men det var det enda flyget som inte var fullbokat och som gick direkt till vårt mål utan några mellanlandningar.

Jag kunde dock inte undgå att känna en hel del nervositet inför min hemkomst, då jag inte varit hemma på ett och ett halv år. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta här och invänta ett plan vars slutdestination var mitt hem, jag hade lovat mig själv att aldrig göra det. Men se på mig nu. 

Jag vände min blick åt höger och synade Heather som satt och drack kaffe för att hålla sig vaken. Vi var båda väldigt trötta, men det var verkligen ett stort stöd för mig att ha henne vid min sida.