Lights Will Guide You Home || Luke Hemmings | Book 2

Kapitel 4 - Amnesia.

| Zoey's P.O.V |

Ödsligt. Det var mitt första intryck av tegelhuset som också representerade mitt hem. I just det här tegelhuset hade jag spenderat den största delen av min barndom. Så många minnen som fanns inom dessa väggar. Jag kan dock inte tyda om det fanns mer positiva eller negativa minnen, dom liksom balanserade varandra. 

Väl inne i huset var allt sig likt. Lite nya prydnader stod här och där, och fönstrena smyckades av nya blommor och nya gardiner, men ingenting stort. 

Heather tog av sig sina skor och gick på en liten rundtur medan jag stod kvar i hallen och synade bilden på mig, mamma och pappa som satt till vänster om hallspegeln. Mamma och pappa höll om mig i sina tryggar armar och vi alla tre log stort mot kameran. Jag strök med tummen längst fotot, innan jag vände på huvudet och slöt ögonen. Vårat familjeband till varandra hade varit oförstörtbart, men jag såg nu framför mig hur bandet förstördes. Bandet till min pappa fanns längre inte, och bandet till min mamma var nästintill borta. Men jag visste att om mammas hjärta slutade att slå, så skulle dem båda förenas igen. Dem skulle inte finnas på jorden, men dem skulle finnas i mitt hjärta. Men jag var inte redo, jag var långt ifrån redo att stå på jorden ensam. Det var därför jag skulle kämpa för min mammas liv. Men den tanken i huvudet så fylldes min kropp av en välbekant värme, jag var inte ensam. Min pappa skulle kämpa med mig. 

'' Zoey? ''

Heather stod nu framför mig och jag kom med ens tillbaka till verkligheten. '' Ja? '' 

'' Är du okej? '', Heather tittade med oroliga ögon på mig och jag log svagt.

'' Ja. '', jag tog ett djupt andetag. '' Vad säger du om att gå på en konsert imorgon tillsammans med mig? '' 

Heather spärrade upp ögonen. '' Vadå för konsert? '' 

Jag log lite hemlighetsfullt. '' Det blir en överraskning. Du har gjort så mycket för mig och stöttat mig igenom mina svåraste tider, och nu flög du över halva jorden bara för min skull så jag kände att jag ville göra någonting för dig. Som ett tack för allting du gjort för mig. '' 

Ett stort leende smög sig på Heathers läppar. '' Är du säker på att du vill gå på en konsert då? '' 

Jag nickade. '' Det blir bara nyttigt för mig att komma ut och tänka på någonting annat för en stund. '' 

Heather kramade om mig och jag kände hur hon log mot min axel. '' Tack så mycket Zoey. ''

Jag kunde inte undgå att le. '' Tack själv. ''

__

| Heather's P.O.V |

En härlig doft av ugnsbakad laxfile spred sig i köket och jag kände hur det vattnades i munnen. I väntan på att potatisen skulle koka klart så dukade jag köksbordet för två. Det kändes bra att få laga mat i ett kök med stor yta då jag och Zoey fått tränga oss bland två köksbänkar och en spis det senaste året. Tanken var egentligen att vi skulle beställa pizza till middag, men då Zoey överraskade mig med en spontan konsert imorgon så ville jag tacka henne med en hemlagad måltid. 

Dock visste jag inte vilken konsert vi skulle gå på, men jag var nästintill hundra procent säker på att jag kommer älska det då Zoey vet vilka artister jag avgudar. 

På tal om Zoey så kunde jag knappt föreställa mig hur hon kände sig i den hemska situationen som hon befann sig i. Man såg hur hon led och hur hon hade ont inombords. Även fast hon skrattade och log så såg man att ögonen inte visade några som helst tecken på lycka eller glädje. Jag kunde dock inte göra någonting mer än att bara finnas vid hennes sida, dag som natt. Erbjuda henne en kram eller en axel att gråta ut mot.