Lights Will Guide You Home || Luke Hemmings | Book 2

Kapitel 1 - I'm coming home.

| Låttips: Make You Feel My Love (album) - Adele. |

| Zoey's P.O.V |

Jag la min svarta kulspetspenna åt sidan och granskade sedan mitt brev. Efter att ha läst igenom det ett fåtal gånger så vek jag det på mitten och stoppade det i ett kuvert. Jag slängde därefter mina ben över sängkanten och gick bort mot kofferten som stod till vänster om mitt vita skrivbord. Kofferten var fylld till hälften av brev från mig till Luke. Jag skickade dom nämligen inte, utan jag skrev dom bara. 

Jag la brevet bland dom andra och begav mig sedan in i badrummet. Jag granskade mig själv i spegeln som satt ovanför handfatet. Mitt hår hade blivit längre och en aning blondare. Jag hade sträckts ut på längden och helt enkelt blivit kvinnligare, någonting jag aldrig trodde att jag skulle bli. Jag vek undan med min blick efter en stund och tog istället en uppfriskande dusch. Sedan borstade jag mina tänder - men en tandkräm som smakade mint - och fönade mitt hår. Därefter sminkade jag mig lite lätt.

Snart hördes en knackmelodi på badrumsdörren, vilket fick mig att tänka på Ashton. 

'' Zoey, är du klar snart? '', frågade Heather och jag stängde min sminkväska för att sedan låsa upp dörren och lämna badrummet åt Heather. 

'' Klar. '', sa jag och log svagt. 

Glädjen inom mig var som bortblåst idag, då det exakt var ett och ett halvt år sedan. Jag ville helst av allt krypa in i ett mörkt hörn och gråta mig hes. 

'' Är du okej? ''

Jag mötte Heathers blick och nickade till svars, samtidigt som jag torkade bort några ynka tårar som rann längst mina kindben. Heather omfamnade mig i en lång kram och log sedan sedan svagt.

'' Han är inte värd dina tårar, Zoey. '', sa hon och jag kunde inte undgå att le. Den här tjejen var verkligen guldvärd. 

'' Tack så mycket, Heather. '', sa jag och Heather log stort innan hon begav sig in i badrummet. 

Jag däremot stegade in i mitt rum och öppnade min byrå. Jag lät hannduken falla till golvet och klädde mig i ett par söndriga jeans, en slapp, svart tröja och ett par svarta vans. Då mitt humör inte var på topp idag, så blev inte heller mitt klädval så märkvärdigt.

'' Heather, jag går ut ett tag. '', ropade jag och greppade samtidigt tag i min väska, mina nycklar och min mobiltelefon. 

'' Gör så. '', ropade Heather tillbaka och jag öppnade lägenhetsdörren för att sedan bege mig ut i världen utanför. 

__

Himlen var klarblå, solen sken och av ren reflex placerade jag mina solglasögon på nästippen. Jag började därefter att gå. Folk log mot mig på gatorna och jag besvarade deras leenden. Det är lustigt hur man kan se oskadd ut på utsidan, men sakta gå sönder av smärta på insidan. 

Jag gick längst stranden, ensam. Jag höll mina vans i min vänstra hand, och vattnet kändes svalkande på mina bara fötter. Jag blickade ut mot horisonten och fördjupade mig i mina tankar. Efter någon timme började dock min mage att hungra efter livsmedel, så jag tog på mig mina vans igen och svängde av till vänster i hopp om att hitta ett inbjudande litet fik. Lyckan stod för tillfället på min sida då jag skymtade ett litet fik bara några meter bort. Jag ökade på mina steg och befann mig snart inne i det lilla mysiga fiket. 

Det var ganska folktomt, men det gjorde mig ingenting då allt jag för tillfället ville ha var ren tystnad. Jag beställde amerikanska pannkakor, toppade med bland annat färska jordgubbar och nutella, och en smoothie. Jag betalade för min beställning och slog mig sedan ner längst in i ett hörn och försökte göra mig själv så osynlig som möjligt då jag bara ville vara ensam. 

Jag tog upp min mobil, samtidigt som jag drack av min smoothie, och började att bläddra igenom mina bilder. Även känt som mina minnen. Den första delen av bilder var på mig och mina nya vänner här i Kalifornien. Men efter en stunds bläddrande så kom bilderna på mig, Alex och killarna tillsammans. Jag saknade dom så mycket att det gjorde ont, men när bilderna på mig och Luke kom så kunde jag inte undgå att fälla några tårar. 

Jag hade undivikit deras musik, deras intervjuer och deras konserter i nu ett och ett halvt år. Det hade varit ren tortyr, men det hade lönat sig i längden då jag nu inte visste hur dem varken lät eller såg ut. Allt jag visste om dem var att dem hade blivit ännu större, vilket gjorde mig så otroligt stolt men samtidigt väldigt sårad då jag inte befann mig vid deras sida som stöd under deras livs äventyr. 

Jag torkade omsorgsfullt bort mina tårar och fortsatte att äta min frukost, samtidigt som jag försökte att tänka på någonting annat. Som mitt nya liv här i Kalifornien och hur underbart det än sålänge hade varit. Jag hade träffat så många roliga personer och varit med om fantastiska upplevelser. 

Ett av mina första inköp här i Kalifornien hade varit en polaroidkamera, och det var bland det bästa köp jag någonsin gjort. Tack vare denna kamera så var en av väggarna i mitt sovrum fylld till bredden med bilder på mig, mina nya vänner och våra oförglömliga upplevelser tillsammans. 

Jag kunde inte undgå att le när jag tänkte på det, men mina tankar avbröts av min bekanta mobilsignal. Jag fiskade upp den och placerade den vid mitt högra öra, utan att titta vem det var som ringde då det förmodligen var min mamma. 

'' Hallå? '', sa jag och tog ännu en klunk av min smoothie. 

'' Är detta Zoey Miller jag pratar med? '', hördes en obekant röst och jag rynkade på ögonbrynen. 

'' Ja, det är jag. '', svarade jag. 

'' Vad bra. Är du bekant med någon vid namn Violet Miller? '', frågade den obekanta rösten och jag svalde. 

'' Ja, det är min mamma. '', svarade jag, nu orolig om vem det var som jag egentligen utbytte ord med. 

'' Jag beklagar, men det har hänt en olycka. '', den obekanta rösten, som tillhörde en kvinna, lät nu lidande och jag kände hur mina ögon sakta började fyllas med tårar. 

'' Vad menar du? '', frågade jag och bet nervöst på mitt lillfinger. 

'' Din mamma var med om en bilolycka och ligger nu på sjukhus, i koma. '' 

Det jag fruktade mest här på jorden var att en dag bli ensam, utan någon vid min sida. Min mamma är inte redo att få sina änglavingar än, jag behöver henne. Det är därför jag måste återvända hem.

______________________________

Kapitel 1 är nu här! 

Som ni kanske märker så går jag lite fort fram, men det är för att den så snart som möjligt ska bli spännande. ♥

Bilden till höger är tagen från We♥It. -->

Kapitel 2 kommer upp inom snar framtid. 

Rösta och kommentera gärna, blir så himla glad då. ♥

Sköt om er så ses vi snart. ♥

- Milia xox