Lights Will Guide You Home || Luke Hemmings | Book 2

Kapitel 16 - I love you.

I detta kapitel kommer det att vara två olika låtar som jag tipsar om, varav bara den ena finns till höger som youtube video. Jag rekommenderar er dock att även söka upp den andra som jag tipsar om ( när ni väl kommer till den delen i texten ), då hela texten blir mer levande. Tack på förhand, och låt kapitlet börja.

__

| Zoey's P.O.V |

Jag synade mitt mörka, men också stilrena, klädval för dagen i den stora hallspegeln. Dagen som jag så länge fruktat hade kommit, dagen då min mammas begravning skulle äga rum. Därav mitt svarta klädval och mina tårögda ögon, idag var dagen jag skulle få ta mitt sista farväl, för att sedan se min mamma begravas i en kista under jorden. Hon skulle befinna sig under jorden, tillsammans med min pappa, men jag skulle fortfarande stå med båda fötterna på jorden. Ensam. 

Det var ungefär en månad sedan jag fick se alla tecken på liv lämna min mammas kropp, samma dag som Luke sade orden jag så länge suktat efter. Han älskade mig. Men för mig var det bara ynka ord som inte hade någon betydelse, därför hade jag inte svarat honom. Sorgen hade varit för tung och saknade för stor, vilket den fortfarande var.

Jag älskade Luke, så mycket. Men all min livskraft var som bortblåst, likt löv i en kraftig storm. Min aptip var minimal och bara tanken på mat fick mig att må illa. Min hud var inte längre kysst av solen, det vill säga gyllenbrun, utan blek likt snö. Mina skratt och leenden fanns inte längre, dom dog tillsammans med min mamma. Men det som fick mig att må mest dåligt, lågan som representerade min kärlek för Luke var släckt. Alla mina känslor och ting var borta. Allt jag kände var djup sorg,  annars var jag död, inifrån och ut. 

'' Zoey? '', hördes en svag och mycket försiktig röst till höger om mig. 

Jag vände min blick åt höger för att sedan finna Alex stå lutad mot dörrkarmen. Hennes blick var fylld av sympati och medkänsla, vilket fick mina ögon återigen att vattnas.

'' Ja? '', mumlade jag och vände min blick ner i det vita trägolvet. 

'' Det är dags '', sa Alex och jag tog ett djupt andetag. 

Jag hängde min svarta kappa kring axlarna, samtidigt som mitt grepp runt brevet i min hand hårdnade. Brevet tillägnat min mamma, min älskade mamma. 

'' Tillsammans? '', log Alex svagt och räckte mig sin hand. 

'' Tillsammans '', viskade jag och tog tag i hennes hand. 

__

Kyrkan var full till bredden och majorititen hade ansikten som jag var mer eller mindre bekant med. Dom flesta kom fram till mig och beklagade stort, allt jag gjorde till svars var att nicka. Begravningen skulle äga rum om bara några minuter, och för tillfället satt jag och inspekterade den vita kistan som stod bara några meter framför mig. En medelstor tavla på min mammas vackra ansikte stod bredvid kistan, tillsammans med blommor och blomkransar i alla sorters färger och former. Det var vackert, mycket vackert.

Mina tankar avbröts dock av Calum, Alex, Michael och Ashton som tillsammans dök upp framför mig. Tryggheten omfamnade mig likt en varm filt en kall vinternatt, mina närmsta vänner var här. Alla förutom han, min kärlek. 

'' Zoey '', började Ashton men jag avbröt honom genom att ställa mig upp. 

'' Tack så mycket för att ni kom, det betyder verkligen allt '', mumlade jag och försökte mig på ett litet leende, vilket resulterade till en avskyvärd grimas. 

'' Vi kommer alltid att finnas här för dig, Zoey '', sa Michael och log svagt, innan vi tillsammans möttes i en gruppkram.

Jag kände mig trygg, dock fattades en person. Luke. Chanserna på att han skulle dyka upp var minimala, eftersom jag i nästan en månad ignorerat honom. Allt pågrund av en sorg så djup.