Lights Will Guide You Home || Luke Hemmings | Book 2

Kapitel 14 - One last goodbye.

| Luke's P.O.V |

En timmes väntan blev snart till två. Jag granskade regelbundet träden som svajade vagt i vinden, i brist på annat att göra. Den klarblåa himlen hade ersatts av mörka moln och med jämna mellanrum så hördes vattendroppar slå emot asfalten. Himlen grät, någonting jag också var nära på att göra. Dock inte av sorg, utan av ren aggresivitet och djup besvikelse.

I två timmar hade jag suttit på denna parkbänk, i väntan på tjejen som var författaren till brevet i mina händer. Brevet dedikerat till mig. Jag förstod dock, efter att ha läst igenom det ännu en gång, vad detta brev egentligen symboliserade. Det var ingen detaljerad förklaring på varför hon lämnade och det var inte heller något kärleksbrev. Det var ytterligare ett farväl.

Jag slöt mina ögon och noterade aggresiviteten som steg inom mig likt eld. Med ens ställde jag mig upp och rev isär brevet. Pappersbit efter pappersbit föll ner och landade snart på asfalten. Hon hade lämnat igen, och jag hatade att jag älskade henne. 

Jag vet inte hur länge jag stod och bara synade högen med pappersbitar som låg på asfalten. Men så småningom började regndropparna bli fler och fler, likt tårarna som rann längst mina kindben. Himlen grät, jag grät. 

Då ovädret blev värre och värre med minuterna som gick bestämde jag mig för att gå. Mitt mål var dock obestämt. Det kunde vara mitt hem, men också bortom horisonten. Jag behövde inte veta, jag behövde bara gå. 

__

Det kunde ha gått några minuter, några timmar eller några dagar. Tiden var för tillfället det sista jag brydde mig om. Jag var dock väl medveten om vart jag befann mig, och vem som bodde i huset vars garageuppfart jag nu stod på. Ingen mindre än Michael, som också var en av personerna jag sårat mest. Men han var den enda personen som försökt hjälpa mig, men jag hade ignorerat hans hjälp. 

Jag kunde dock inte ignorera den längre, jag behövde hans hjälp. Han var en av personerna som stod mig närmast, och det var därför jag styrde mina steg mot ytterdörren och knackade på. Aggresiviteten brann fortfarande inom mig och det var nästintill omöjligt att behärska den. Speciellt utan Zoey vid min sida.

Mina tankar avbröts av att ytterdörren låstes upp inifrån för att sedan öppnas. En förvånad Michael synade mig från topp till tå, för att sedan möta min blick. 

'' Luke? Vad gör du här? '', sa han förvånat.

Jag noterade dock en smula irritation i hans röst, vilket jag förstod. 

'' Michael '', sa jag. '' Jag behöver hjälp. '' 

__

| Michael's P.O.V - En halvtimme senare. |

Efter mycket velande hit och dit så hade jag stigit åt sidan och bett Luke att stiga på. Jag var dock fortfarande i svagt chocktillstånd eftersom han, för tillfället, betedde sig hyffsat normalt. Men hans ögon var fortfarande mörka och han spände hela tiden sina knytnävar, vilket tydde på att han fortfarande hade svårt att kontrollera sin ilska. 

Vi satt nu i varsin fotölj, mittemot varandra, i mitt vardagsrum. Allt som hördes var regnet som smattrade mot fönsterrutorna och våra regelbundna andetag, annars vara allting relativt tyst. 

'' Luke '', sa jag, och bröt tystnaden, eftersom detta var min enda chans. '' Varför? '' 

'' Varför vadå, Michael? '', mumlade han och jag suckade.

'' Varför blev du såhär? '' 

Luke kliade sig besvärat i nacken innan han återigen spände sina knytnävar.