Lost girl - Peter Pan

1.

Vinden blåste genom mitt bruna hår när jag tog dom sista stegen upp för trappan.
Jag kollade mig nervöst omkring, varför skulle jag känna mig så iakttagen för?
Jag tog snabbt upp min nyckel och låste upp ytterdörren innan jag så tyst som jag kunde tassade in i huset och stängde dörren ljudlöst bakom mig.
Det var helt tyst i hela huset.
Alltså var mamma och pappa inte hemma från den där festen än.
Vilket kanske var tur, dom hade inte blivit glada av att jag kom hem så här sent.
Mina föräldrar var väldigt stränga, men hemkomst tider var det dom var mest hårda med.
Det spelade inte någon roll vad det än gällde.
I detta fall gällde det att jag var på biblioteket, men jag fastande vid en bok.
Och sedan en till.
Och sedan en till..
Klockan på väggen visade 23.15.
Jag suckade och tog av mig mina kängor innan jag med trötta steg tog mig upp för trapporna till mitt rum.

Inte en enda lampa var tänd.
Jag rynkade ögonbrynen.
Det var väldigt ovanligt, det var alltid minst en lampa tänd i vårt hus.
Mamma trodde att det höll inbrottstjuvar borta, jag kan tyvärr inte hålla med henne om den tanken, men om det får henne att känna sig säker är det väll bra.

Jag slog upp dörren till mitt rum.
Det var ett helt vanligt tonårs rum.
Vita väggar och svarta möbler.
Inget speciellt liksom, men jag gillade det.
Jag var 15, alltså var jag inte ett "barn" längre, men inte heller en vuxen.
En speciell ålder med andra ord.

Jag kollade ut genom fönstret och möttes av Stockholms upplysta hus.
Jag hade en vacker utsikt från mitt fönster, det var det bästa med mitt rum.
Min storebror, som hade rum brevid mig hade inte alls en sån här utsikt.
Han hade knappt någon utsikt alls faktiskt, eller om man räknar tegelväggar som utsikt så hade han väll det.

Jag väcktes ur mitt drömmande av steg bakom mig.
Jag vände mig skrämt om och var beredd på att springa när jag hörde min brors skratt.
Jag suckade irriterat.
"Kan du inte lära dig att knacka Axel!" Sa jag irriterat.
Han kollade roat på mig.
"Nej, jag föredrar att bara gå in"

Jag kollade surt på honom innan jag satt mig ner på min säng.
"Kom du hem nu?" Frågade jag medans jag kollade lite skeptiskt på hans smutsiga kläder.

"Ja, jag och grabbarna var ute.." sa han och jag kollade på honom med ett höjt ögonbryn.
"Och gjorde vadå?"
"Skit i det du så lever du längre" svarade han drygt innan han vände på klacken och gick ut från mitt rum.
Syskonkärlek var det va?

*

02.00..
Att det alltid ska vara så svårt att sova..
Mamma och pappa hade fortfarande inte kommit hem, så det var bara jag hemma.
Axel hade dragit lika snabbt som han kommit.
Hans kompisar hade tydligen ringt igen.
Jag satt mig upp i sängen och gnuggande mig trött i ögonen innan jag lät dom falla på fönstret framför mig.
Jag stelnade till.
Jag mindes inte att jag lämnat fönstret öppet?
Jag reste mig långsamt upp och gick med försiktigts steg fram till det, det var inte uppbrutet.
Alltså måste jag ha lämnat det öppet.
Men det var konstigt, eftersom att jag inte mindes att jag hade gjort det.
Jag lämnade aldrig fönstret öppet..

"Tänkte du stirra på fönstret hela dagen?"

———————————————————————
Hej på er!
Hoppas ni kommer gilla den här boken<3