Lost girl - Peter Pan

23.

Jag landade med en duns på skeppet.
Jag vinglade lite innan jag fick tillbaka balansen.
Jag kollade upp och blev stum av synen.

Nedanför mig, på däck stod alla och slogs.
Lost boys mot piraterna.
Men det var inte det värsta.
Runt omkring mig låg det människor.
Döda människor.
Både pirater och killar, unga killar.
Barn.
Jag vågade inte kolla länge på dom, jag var rädd att jag skulle känna igen någon..

Jag sökte med blicken efter Peter, men jag fann honom inte någonstans.
Jag böjde mig ner och tog upp ett svärd som låg på marken, ett svärd som tillhört en levande människa.

Jag gick försiktig ner på däck, runt omkring mig slogs alla.
Då och då fick jag ögonkontakt med några av killarna, och dom log mot mig.
Dom log som att dom trodde att dom var räddade.
Att jag var deras räddning.

Jag försökte ta mig framåt, men det gick inte.
Jag kollade mig oroligt omkring, och greppet kring svärdet blev hårdare.
Mitt under mitt sökande fick jag syn på något.
Ett rött fluffigt hår.
Jag spärrade upp ögonen och sprang dit så fort jag kunde.
"Nej, nej, nej.." mumlade jag i panik när jag snabbt satt mig ner bredvid Rödtott.
Han blödde från halsen, och det var inget trevligt sår..

Jag satt min hand över det och försökte stoppa blödningen.
Rödtott kollade upp på mig med en dimmig blick.
Han var nog inte helt vid medvetande, men om han stängde ögonen så..så skulle han inte öppna dom igen..

"Rödtott?! Hör du mig!?" Frågade jag i panik.
Ljudnivån på skeppet var hög, så jag var tvungen att skrika.
Rödtott log.
Han låg och förblödde på en båt, men han log mot mig.
"Du kom." Sa han hest.
Jag nickade hetsigt och kollade mig omkring i hopp om att hitta något som kunde hjälpa honom.
"Wendy.." mumlade Rödtott.
Jag vände blicken till honom.
"Ja?" Frågade jag oroligt.
Han satt sin hand över min.
"Jag kommer dö."
Jag skakade på huvudet medans jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
Rödtott mötte min blick och fortsatte prata.
"Jag kommer dö Wendy, men det är inte försent för alla. Du måste bara.." Rödtott avslutade inte meningen utan grymtade till av smärta.
Blodet från hans sår rann kraftigt, och till och med jag visste att han inte skulle klara sig.
"Vadå Rödtott?" Frågade jag honom medans jag fortsatte att trycka min hand mot såret.
Rödtott stängde ögonen och klämde till lite om min hand.
"Tro.." avslutade han med hes röst.

Jag vet inte hur länge jag satt där och kollade på honom, men det kändes som evigheter.
Han såg så lugn ut, det såg ut som att han sov.
Jag önskade att han, där han nu hamnat fick äta så mycket mat han orkade..
Jag börjde ner huvudet och gav hans panna en lätt kyss innan jag snabbt reste mig upp igen.

Ingen mer ska dö.
Ingen mer ska mista sitt liv på grund av mig.

Och då, precis då såg jag hur Peter kom ner på däck, med krok efter sig.
Dom slog hetsiga slag med sina svärd mot varandra och alla andra backade bak och gav dom utrymme.
Alla slutade slåss, utom Peter ock krok.
Alla bara väntade.
Väntade på att se vem som efter alla dessa år skulle vinna..

Plötsligt stannade allt.
Tiden stannade.
Mitt hjärta stannade.
Det tog bara stopp.

Peter satt sin hand över sin mage och vinglade bakåt.
Han tappade sitt svärd och det fall i marken.
Men jag hörde ingen duns.
Jag hörde ingenting.
Det var helt tyst.

Peter vände blicken mot mig, och när jag mötte den blev jag stum.
Hans ögon var inte lika livfulla och glada som dom brukade vara. Dom var nästan..tomma?
Sekunden efter föll han till marken.
Jag skrek rakt ut, och alla blickar vändes mot mig.
Inklusive Krok.
Han stod där, framför Peter med ett äckligt flin på läpparna och ett svärd rött av Peters blod.